Om jag ska vara riktigt ärlig, så mår jag långt ifrån bra för tillfället. Hormoner i all ära, värmen lika så och för att inte tala om det där illamåendet som kommer och går lite då och då. Men det är inte det, det är den där totala skräcken som finns inom mig. Skräcken för att något ska gå fel.
Egentligen vill jag bara skrika ut att vi äntligen lyckats, och efter lite mer än nio år fått vårt efterlängtade plus. Att vi har ett litet önskebarn som växer i min magen. Men jag vågar inte, varje gång vi berättat för någon (har berättat för en del av de närmsta inom familjen) så sker det med en enorm klump i magen. Och jag känner hur tårarna byggs upp. Vet att mannen också vill berätta för alla, detta är ju lika stort för honom, men jag har förbjudet honom till det (så hemsk är jag).
Det borde ju vara vår tid nu, och allt borde gå vägen. Men efter så många år med olika motgångar, är det svårt att verkligen våga tro och hoppas på att allt kommer gå som det ska utan några problem.
Tycker även att det är riktigt jobbigt att ingen av de få barnmorskemottagningar som finns i vår hemstad fattar hur rädd och orolig jag är för att något ska gå fel. Överväger att gå i en annan stad, men det känns nästan omöjligt att pendla för besök på en barnmorskemottagning, när jag både bor och jobbar i samma stad ca 40 minuter bort.
Får nog ta och ringa "min" barnmorska imorgon, eller till mottagningen i alla fall. För min barnmorska är på semester just nu. Och förhoppningsvis få dem att förstå hur jag faktiskt känner. Problemet är att jag på något vis inte vågar säga ifrån ordentligt när det gäller mig, vill helst inte vara till besvär - vilket inte passar ihop med att jag annars kan vara väldigt snabb till att säga ifrån.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaLita på din magkänsla! :-)
SvaraRaderaOch vad gäller att kräva saker, ibland tänker jag att jag ringer åt någon annan och då blir det lite enklare. Hoppas du får bra svar av henne.
Ska försöka lita på magkänslan, för där känns det ju bra. Det är de där jäkla spökena i hjärnan som ställer till det ordentligt.
RaderaHar bestämt mig för att vänta tills efter helgen, för jag har för mig att hon är tillbaka från sin semester då.
Kram
Jag förstår din oro, men tro mig - det är inte värt att gå omkring och må så. (Nu är det jag som skriver igen, du vet som gått igenom samma historia som du men som också lyckades nyss)
SvaraRaderaDet är ju nu du ska njuta, inte stressa upp dig. Och det är mycket lättare sagt än gjort, så kanske du kunde prata med en kurator? Jag har själv känt EXAKT de där känslorna och kunde inte alls glädjas åt min graviditet förrän typ vecka 14 eller nåt. Efter KUB-testet lättade allt litegrann men jag har fått jobba hårt på att komma över rädslorna.
Alla mödravårdscentraler ska ha kuratorer på plats, som alltså inte är barnmorskorna utan en legitimerad kurator som är specialiserad på blivande mammor. Be om att få träffa en sådan så att du kan få hjälp att reda ut alla känslor. Du förtjänar att må bra och din bebis vill ha en glad mamma att bo i den här tiden. :)
Jag är också oroligt till och från, men inte så att det tar över längre. Alla blivande mammor oroar sig nog, men det ska inte få överväga all lycka. Jag hoppas verkligen att du får komma till en plats där du får må bra!
Kram!
Jag försöker verkligen njuta, och ibland så går det riktigt bra. Men sen kommer de där jäkla hjärnspökena och bråkar med mig. "Min" mödravårdscentral samarbetar med den vårdcentral som jag tillhör, så jag vet att det finns minst en kurator tillgänglig.
RaderaDet jag tycker är jobbigast är att vi inte får göra kub (blir inte erbjudna det där jag bor eftersom jag inte är 33+) så jag måste vänta i minst sex veckor innan det är tid för oss att få se den lille.
Överväger att gå till samma klinik som gjorde vårt tidiga VUL, för att få gjort ett extra ultraljud till (även om det kostar oss en del).
Vilken vecka har ni nått nu?
Kram
Jag kan säga att jag vet exakt! Hur du känner. Har varit där själv många gånger, och började inte riktigt slappna av förrän efter kub i v 13. Efter det har oron avtagit lite efter hand. Vi fick inte heller göra kub utan letade upp en privatklinik i Malmö där man får göra det (vi fick såklart betala för det), dom gör också tidigare ul än i v 19.
SvaraRaderaNär jag läser så känns det som att din oro är precis likadan som den jag hade, att man vill hålla det hemligt för att om man säger något till någon, eller handlar något till bebisen så kommer man att förlora allt. Jag gick aldrig till någon kurator men hade en fin bm som lät oss komma och lyssna på bebisen i v 15,fråga om du inte kan få göra det.
Det som också hjälpte var att utsätta sig för rädslan, berätta för någon mer eller köpa en liten body eller napp för att sen upptäcka att det händer inget.
Jag tillät också mig själv ibland att vara väldigt orolig, men bara en begränsad tid, typ 10 min för att sen inte ge mig själv tillåtelse att oroa mig mer den dagen. Det var svårt men det gick efter några gånger.
Nu blev det mycket, jag är verkligen ingen expert utan detta är hur jag hanterat mn oro på egen hand, hoppas att du inte tycker att jag är för störig ;-)
Lyckan och glädjen över graviditeten och bebis kommer :-)
Stor kram!
Ja, en av de gånger det är nackdel att bo i Skåne när det gäller graviditeter och att vara ofrivilligt barnlös. Överväger att boka in ett ultraljud till hos den kliniken vi gjorde VUL hos, bara för att få se att allt står rätt till. Är egentligen inte så intresserad av den andra delen av KUB, känns som att det inte har någon betydelse för oss.
RaderaVi har faktiskt köpte några små saker till vårt lilla hallon, allt för att få det att bli mer verkligt och för att känna att vi verkligen tror på det här.
Nackdelen just nu är att min/vår bm är på semester, men ska träffa henne om en vecka och det känns bra. För då kan jag ta upp det med henne istället för hennes kollegor.
Och som jag skrev i dagens blogg (13/8) så har rädslan lagt sig till viss del, och jag tror det hänger samman med att jag erkände den istället för att bara bära den inom mig.
Tycker absolut inte du är störig, tycker bara att det är skönt att höra att man inte är ensam och att få små tips och idéer.
Kram