Att jag erkänt att jag är livrädd har faktiskt gjort att jag börjat bli lite lugnare inombords. Eller jag tror i alla fall att det hänger samman. För när man bär allt inom sig, istället för att berätta hur man verkligen känner brukar det bli värre (min upplevelse av saken).
Tror även att Greklandsresan och allt annat som händer de närmaste två veckorna underlättar, har inte så mycket tid att tänka på allt som kan gå fel. Utan allt jag tänker på nu är att vårt lilla önskebarn ligger i min livmoder och växer till sig, och gör sig tillräckligt stor och stark för att få träffa oss och vi den.
Dock gillar jag fortfarande inte tanken av att berätta för allt och alla. Men så sent som i söndagskväll fick en person till veta. Min ena kollega, som kommit tillbaka från sin semester och hade sitt första pass tillsammans med mig. Hon har vetat att vi gått på RMC och hela resan. Och det gick inte att lura henne, för hon la ihop ett och annat och frågade mer eller mindre rakt ut om det var så att vi lyckats.
Gillar att jag bara har fem arbetspass kvar innan jag går på semester igen, denna omgången blir det knappt tre veckor. Men jag kommer få spendera ena veckan ensam tillsammans med mannen, och det ser jag verkligen fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar