Äntligen har vårt älskade lilla busfrö börjat sparka/slå/röra sig så hårt och mycket att jag (vi) kan känna det ordentligt - även om jag har moderkakan i framväggen. Igår när jag låg i soffan och mannen höll handen på magen fick han känna sin första lilla knuff från busfröet.
Kan erkänna att jag många gånger tvekar på om det verkligen är busfröet som rör sig eller om det "bara" är magen/tarmarna som lurar mig. Men sen vid vissa tillfällen, som det igår råder det ingen tvekan.
Oron för cerklaget och livmoderhalsen börjar byggas på mer och mer nu. Svårt att förklara varför det är så, men så är det i alla fall. Har nog att göra med att det är tre veckor sedan jag var inne på kontroll, och det är en hel vecka kvar tills nästa inbokade kontroll. Hoppas den veckan går riktigt fort, så jag kan få träffa doktorn igen och hoppa upp i gynstolen för en ny kontroll (Ja, jag längtar efter mina besök i gynstolen).
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
tisdag 15 juli 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härligt med rörelse!
SvaraRaderaAbsolut! Som jag väntat och längtat, och äntligen får jag känna busfröet röra sig där inne. Så som jag kände Bella, fast då var det flera veckor tidigare än denna gången.
RaderaKram