Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 

"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"

Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner.