Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu.