De senaste dagarna har varit lite små jobbiga, och oron har ökat en hel del. Är nämligen så att busfröet inte alls gjort sig lika påmind som vanligt. Igår kväll så fick jag inte de riktiga sparkarna som jag alltid får lagom tills det att jag ska lägga mig, och idag fick jag väldigt lite (och långsam) respons av busfröet när jag buffade på magen.
Har dragit mig för att ringa om det, jag hörde ju hjärtljuden hur bra som helst i måndags och det har sparkats och slagits en del - det har jag ju känt. Det är "bara" att det inte varit lika mycket och lika ofta. Men idag sa mannen till mig att jag skulle ringa, hur dum jag än kände mig. För som han påpekade (han känner mig verkligen, bättre än vad jag själv gör ibland) - jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig själv (eller överleva) om något går fel efter att jag tvekat och inte fått det kollat upp något som oroar mig.
Pratade med barnmorskan och blev tillsagd att åka in till KK för en kontroll. Fick ligga en stund med Ctg, och vi fick höra busfröets hjärtljud runt samma takt som det brukar vara (helt inom det normala). Fick i slutet av mätningen en tydligare spark av busfröet (men den var inte lika vild som den varit tidigare).
Barnmorskan tyckte allt såg bra ut och vi fick åka hem ganska så snabbt igen (kom dit och blev kontrollerad direkt - ingen väntan alls). Fick rådet att fortsätta att buffa och "bråka" (utifrån vad jag kan/får i och med cerklaget) med busfröet för att se om sparkarna ökar mer då. Skulle rörelserna försvinna helt eller om jag blir mer orolig, var det bara att höra av mig/komma in igen för ny kontroll.
Under kvällen har det kommit några sparkar/buffar från busfröet, så jag hoppas att det bara är att busfröet har varit lite lat och att buset kommer igång igen.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
fredag 29 augusti 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man kan aldrig åka in för mycket. Är man orolig så ska man inte tveka att kolla upp det även om man känner sig jobbig och nojig. Skönt att allt verkade bra och att du får lite respons tillbaka. Bebisen kan ju ha ändrat läge så den får mer plats och då känns rörelserna mindre :)
SvaraRaderaDet har du rätt i, och jag råder alltid andra att åka in om de är det minsta orolig. Är dock väldigt dålig på att göra det samma själv.
RaderaKram