Som jag nämnde i torsdag så verkade vår lilla tjej också blivit sjuk, och jodå under fredagen fortsatte hon och då var det matvägran och kräkningar från hennes sidan. Vi var ute en sväng för att få frisk luft, besöka kyrkogården och påskpynta hos Bella samt att köpa hem lite blommor så att vi kunde påskpynta här hemma för vår lilla tjejs första påsk.
På fredagskvällen blev lilltjejen sämre och det lilla hon hade fått i sig av ersättningen kom i retur tillsamman med diarréer. Så det var bara att ringa igen, denna gången var det ingen tvekan eller fundersamhet utan vi skulle köra in med henne till barnakuten för en kontroll eftersom hon är så pass liten.
Blev en lång några timmar på sjukhuset med vår lilla tjej, men vid 02 fick vi köra hem igen. Kontrollerna och testerna var helt ok, och hon började bli lite piggare och med sista gångerna de var inne hos oss. Så de (och jag) var överens om att inte ta blodprov på henne, utan bestämde att det kunde vi avvakta med om det skulle bli att hon blev sämre igen.
Fick gett henne lite mat medan vi var på sjukhuset, 5 ml under 1 minut, sedan avvakta 5 minuter innan proceduren började om igen. Så höll vi på i ca 1,5 timme inne på sjukhuset för att se om hon fick behålla det och för att få henne att kissa. Så med oss hem fick vi några sprutor för att ge ersättning med och en liten "lista" på hur vi skulle/ska göra de närmsta dagarna. Blir hon det minsta sämre eller inte får i sig sin vätska måste vi åka in med henne igen.
Igår var vi bara hemma, vilket inte är så konstigt eller förvånande kanske. Min pappa kom förbi en sväng och lilltjejen fick sina tre första påskägg. Av morfar fick hon lite smått och blandat av bra att ha saker, och av mormor fick hon en bok (MAX bok) och sen av oss fick hon en liten rosa Hoptimist kanin (denna mamma är svag för dansk design).
Och idag vet jag inte en om jag riktigt vill tänka på. Idag borde vara en dag fylld av glädje och kärlek, men istället så känns det som att detta kan vara vår sista årsdag som ett par. 13 år "firar" vi idag, men just nu känns det inte som det minsta positivt eller glädjande för vårt äktenskap och parrelation har snart nått vägs ände. Jag vill absolut inte att det ska bli så, men det lutar rejält åt det hållet.
Om inget händer väldigt snart från mannens sida så kommer det inte längre att kännas som att jag förlorat min partner, min stora kärlek - utan då kommer det att bli verklighet. En sak är i alla fall säkert, det finns ingen som kan komma och säga att jag inte gjort allt eller inte kämpade och försökte. För jag har gjort allt som jag kan, men båda måste kämpa lika hårt och vilja det lika mycket.
Inte kul med magsjuka på en sån liten. De är så hjälplösa och det blir liksom hundra gånger värre när de är sjuka :/ Skönt att ni fick hjälp och hoppas hon kryar på sig snabbt <3
SvaraRaderaGrattis till er trots att det kanske inte är så bra så har ni kämpat tillsammans och hållit ihop genom mycket. Hoppas ni hittar en lösning snart som funkar bra för er båda.
Nä, verkligen inte. Tack och lov har vi en stark liten tjej och hon vände snabbt.
RaderaTack. hoppas innerst inne - men det känns så långt borta. Fast hjärtat vill inte ge upp än (och inte hjärnan heller)
Kram
Nej men oj och nej! Magsjuka är så klart trist, men en liten sak i det stora sammanhanget.
SvaraRaderaAtt få barn är den största händelsen i livet - på alla sätt. Att ha förlorat ett barn är på kansde sätt och vis större.
Hur vi sörjer i oliks situationer är olika. Glöm ordet "rejält" - det miss- brukas kraftigat i våra dagar. Tänk istället på att ni förlorat ett barn tillsammans. Nu skall ni älska och vårda ett annat barn tillsammas. Vilket av dina barn du än tänker på, så,har ni en gemensam sorg och en geensam glädje. Någon av er kan givetvis fastan i sorgen och inte komma vidare, men det är ingenting man väljer. Om din man har svår med glädjen över lilltjejen, så behöver han sannolikt hjälp.
Ge inte upp! Ingenting kommer att bli lättare av att vara förälder varannan vecka. Lös problemen där ni befinner er- det blr så mycket enklare då
Hälsinongar
M
Ja, är glad att det "bara" var en magsjuka. Finns så mycket värre saker en liten bebis kan drabbas av. Fast när de är så små kan även en enkel "magsjuka/influensa" bli något tusen gånger värre väldigt snabbt om den inte är under kontroll (vilket den var för vår lilla tjej).
RaderaVi hanterar saker väldigt olika jag och min man, och det märks ännu tydligare nu än vad det någonsin gjort förr. Tyvärr är det jag som är den som har svårt att njuta av vår lilla tjej, men förhoppningsvis kommer det bli bättre nu när jag ska börja med KBT.
Jag har inte gett upp än, men när man som jag är ensam om att kämpa för vårt förhållande så börjar hjärnan tillslut att säga ifrån - även om jag i hjärtat aldrig vill ge upp, för jag älskar honom mer än någon annan vuxen människa.
kram
"Hold your horses!" som de säger i USA. Ni har gått igenom mycket på förhållandevis kort tid. Hur man hanterar motgångar är individuellt, likaså hur man sörjer. Jag tror att det är ovanligt att man är i takt, så att säga.
SvaraRaderaMin man och jag fick vår första barn efter 15 år tillsammans. Det var visserligen självvalt, men det innebar ändå att vi var två på gränsen till medelålders föräldrar när vi fick vårt första barn. Man tror att man känner varandra efter 15 år, men icke! Att få barn vänder upp och ner på tillvaron. Det tog oss sex år att repa oss efter den första chocken, så att vi kunde börja fundera på ett barn till. Sålunda är det sju år mellan barn ett och barn två, och vi hade båda två passerat 40 med ett par tre års marginal.
Visserligen var det oerhört mycket lättare att anpassa sig till andra barnet, men summa summarum är barnen den största påfrestningen på vårt 35-åriga förhållande.
För vår del blev det viktigt att våga gräla och diskutera. Sådana saker som egentid fanns aldrig på agendan - vi har gjort allt tillsammans med våra barn. Egentid hade vi i 15 år innan de kom. Vi har haft dem med på semestrar (helt barnanpassade, vi har sett varenda djurpark från Lycksele i norr till Skåne i söder, och samma gäller nöjesparker, Astid Lindgrens värld, Leksaksmuseet, Kneippbyn mm), på middagar hos vänner osv. Den äldre var 14 år och den yngre 7 när vi på tu man hand gav oss iväg på en begravning och därefter besökte IKEA. Då kände vi oss lite vilda . . .
Min erfarenhet är i alla fall att man kommer ut på andra sidan, men det sker inte snabbt och inte smärtfritt. Men det är värt det.
/M
Så sant. Och vi är långt i från i takt både när det gäller sörjandet och glädjen. Finns många klocka ord i det du skriver, och försöker själv att hitta något bra att svara... Men det är svårt. Det jag verkligen kan känna igen är att det är allt annat än snabbt och smärtfritt att ta sig igen om kriser och komma till andra sidan.
RaderaEgentid är jag inte ett dugg intresserad av. Inte egentid i den bemärkelsen att jag inte skulle få vara med min dotter. Jag vill vara med henne varje sekund av hennes vakna tid, det är den mest värdefulla tiden i mitt liv.
Kram
Jag håller med m. Kära nån så världen har kastats omkull. Vi har oxå kämpat i 15 år och denna föräldrachock går knappt att beskriva. Så här 9 mån senare känns det lite bättre mellan oss. Med betoning på lite.
SvaraRaderaVårt förhållande klarade av sonens isaks död bättre än när vi fick tvillingar märkligt.
Men jag försöker oxå tänka framåt och en dag i taget.
Kram
Känner igen det där med att förhållandet klarar förlusten av ett barn bättre. Så känner jag själv med. Att förlora Bella stärkte vårt förhållande, medan lillasysters ankomst har skapat djupa sprickor.
RaderaKram