Den senaste vecka har verkligen sprungit iväg. Den har varit stressande, sömnlös och jag har mått skit större delen av veckan. Mer än så orkar jag knappt skriva just nu. Skriver främst detta inlägget för att visa att jag fortfarande lever och för att ge någon som helst uppdatering över hur det står till.
Lilltjejen hämtade sig bra efter sin magsjuka, mannen hann också bli smittad och sjuk, förberedelser inför dopet, själva dopet och dopkalaset, städandet och en massa annat som hör dopet till har veckan bestått av. Ja och en massa tjafs och bråk. Får försöka återkomma med ett mer beskrivande inlägg i början på veckan, tänkte först säga imorgon - men kom på att jag nog inte kommer orka eller hinna med det.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
söndag 12 april 2015
En vecka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är tufft nog att "bara" vara nybliven förälder, man ska inte behöva orka en massa strul också. Jag hoppas saker och ting reder ut sig på ena eller andra sättet snart så du kan få lite ro. Hoppas också att dopet ändå blev bra och som du ville ha det mitt i allt annat. Kram och kämpa på!
SvaraRaderaHoppas också att det ska lösa sig snart, för jag orkar inte ha bråk/tjafs/kaos hängandes i luften längre. Dopet blev ganska så bra, och det mesta blev som jag ville/tänkte.
RaderaKram