Nu är vi äntligen på gång igen! Började med Primolut idag, så äntligen är vi inne på vårt tredje försök med Pergotime efter vårt framtvingande uppehåll sedan december.
För att försäkra oss om att inte min kropp helt plötsligt börjat fungera som den borde (med tanke på att jag fick mens spontant samma dag som jag skulle opereras) så var det bara att göra ett gravtest. Inga överraskningar där inte, utan testet var negativt. Hade inte förväntat mig något annat, även om det fanns en liten, liten önskan om att min kropp nu äntligen skulle samarbeta med mig och ge mig en naturlig ägglossning.
Något som heller inte förvånar mig är att jag redan börjar känna av att jag tar Primolut igen. Mår inte bra när jag tar dem, men det är bara att bita ihop - har helt enkelt inget annat val, får ju ingen blödning annars. Förvisso skulle vi kunna vänta och se om jag nu möjligtvis har fått en fungerande menscykel igen, men det vill vi inte. För jag menar - hur länge ska vi då vänta? 1 vecka, 1 månad, 1 år? Nej tack! Jag mår hellre skit under dessa dagar så att jag sedan kan börja med hormonerna igen.
Det är helt enkelt så att jag är beredd på att må hur dåligt som helst rent fysiskt om det tar oss ett steg närmare vårat lilla önskebarn. För om jag inte skulle genomgå allt detta, så kommer jag bara fortsätta må skit rent psykiskt istället. Och bli tvingad att fortsätta leva med min enorma längtan och önskan efter ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar