Tolv timmar

Om knappt tolv timmar så är det äntligen tid för mig att få göra det efterlängtade ultraljudet. Måste dock säga att det är med dubbla känslor som jag nu räknar ner timmarna. Känns skönt att mannen kunde ta ledig och följa med på ultraljudet, så jag slipper att gå dit ensam.

Inser att allt jag kan göra nu, är att hålla tummarna för att allt ser bra ut och att det finns ett litet önskebarn vars hjärta slår på fint. Det är nog tur att jag ska jobba hela natten och har sovit under dagen, för jag hade nog inte kunnat så en blund  annars.