Vecka 13

Helgen börjar verkligen närma sig sitt slut, och likaså två hela dagar tillsammans med mannen. Det är verkligen ett avbrott i veckan att ha honom hemma, och slippa vara ensam hela tiden. 

Igår gick vi över till vecka 13, vilket innebar att mannen ansåg att han nu kunde få berätta för vännen uppe i Stockholm och för sin mormor och morfar. Vännen var en sak, för det är ingen större risk att han skulle berätta det för en massa människor som vi känner och umgås med. 

Men eftersom han berättade för sin mormor och morfar - innebär det att även andra nu kommer att få veta att jag är gravid (och det är inte från oss som de kommer få höra det). Och det har redan börjat. Mannens moster skickade och gratulerade oss, tidigare idag. Mannens mormor lyckades inte hålla tyst om det ens en dag. 

Han tyckte även att vi skulle berätta för min mormor, men där sa jag nej. För i samma sekund som hon får veta - kommer hela släkten att veta. Och även om jag inte umgås med alla mina syskon, så vill jag ändå att de ska höra det från oss och inte från min mormor. De syskon jag umgås med vet redan om det, och har vetat ett tag. 

Mannen har varit nära att spricka i flera veckor, han vill bara berätta för allt och alla. Men det vill inte jag. För jag känner att vi har så långt kvar innan vi når målet, och med så många hinder och risker framför att jag bara vill ta det försiktigt och få njuta av vår lilla hemlighet (som inte är så hemlig om jag börja skriva ner alla som redan vet).

Något som är nytt när det gäller förändringar i kroppen, är att jag blivit ganska så äckelmagad (något jag verkligen inte är i vanliga fall) och om det är möjligt ännu känsligare för dofter (vissa dofter får mig mer eller mindre att kräkas).