Mardrömsveckan är här, och oron i kroppen är påtaglig. Försökt slappna av och njuta så mycket som möjligt av dagen, något som varit lättare sagt än gjort. Att få ha mannen hemma hela dagen, för tredje dagen i sträck har varit lite av en bonus. Och snart går han dessutom på lite semester.
Idag var vi iväg en liten sväng, för mannen behövde klippa sig (något han behövt i en mindre evighet - enligt mig). Den "snälla" frisören, påpekade att jag var "lite" större än senast hon såg mig/oss (hörde att hon och mannen pratade om mig och att han avslöjade att jag var gravid) när mannen var klar och skulle betala. Hon gratulerade och hoppas att allt ska gå bra.
En stund senare körde vi hem igen, för då började jag få tillbaka mina känningar igen. De driver mig till vansinne. Känns på samma sätt som när vi varit på gynakuten för kontroll. Och då har allt sett helt perfekt ut. Oftast har de släppt när jag lagt mig ner och vilat, därför körde vi hem. Efter lite vila var det lugnare igen, även om det har kommit och gått några gånger efter det med.
Får se om urinodlingen jag lämnade förra veckan visar något, ska ju till barnmorskan imorgon och lyssna på hjärtat tillsammans med mannen (denna gången). Och på tisdag ska jag äntligen på återbesöket hos läkaren, får se om svaret på odlingarna de tagit uppe i slidan har kommit då, och om de visar något. Som ni kanske kan förstå så känns det extra tryggt att ha kontroller de närmsta dagarna.
Jag ska dock fråga både barnmorskan och läkaren om de kan förklara varför jag får de känningar jag får. För det är inte sammandragningar och det är inte förvärkar. Känningarna sitter nämligen i slidväggen och slidan. Hoppas jag kan få något svar som förklarar vad det och gör att jag kan känna mig lite lugnare.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
söndag 22 juni 2014
Mardrömsveckan, vecka 18 (17+..)
Etiketter:
barnmorskan,
gravid,
känslor,
mardrömmar,
nedräkning,
symtom,
tankar,
väntan,
önskebarn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Förstår att den här veckan måste kännas extra tuff och tung för er! Hoppas, och tror att det är er tur denna gång! Så vi kan fortsätta blicka framåt mot november när er Bella får ett litet syskon! Kram
SvaraRaderaJa, helst hade jag nog velat sova bort hela veckan. Men det är stört omöjligt med besök hos både barnmorska och läkare. Hoppas verkligen det!
RaderaKram