Nu är cerklaget borta

Lite innan 11.00 blev vi insläppta på förlossningen och förberedelserna för borttagningen av cerklaget sattes igång. Det första vi fick veta när vi kom, var dock att det inte skulle bli "min" läkare som tog cerklaget utan att det skulle bli en annan (lika duktig, som barnmorskan sa) överläkare. 

Fick lämna mina papper (blodgruppering mm), och blev sedan visad in på ett av förlossningsrummen. Där inne fick vi (jag och mannen) vänta en liten stund innan alla var på plats. Jag fick en sjukhusskjorta och fick klä av mig på nedre delen, samt gå på toa och tömma blåsan en extra gång innan jag till slut la mig till rätta i sängen/gynstolen.

I rummet befann sig jag och mannen, men även överläkaren (som jag haft vid minst två tidigare besök på KK under denna graviditeten), en underläkare, en barnmorska och en undersköterska under tiden som cerklaget skulle tas. Proceduren var kort, men väldigt (!!!) smärtsam. Lustgasen hjälpte, men jag måste erkänna att det var lite obehagligt samtidigt - för jag blev smått yr och illamående precis när det gjorde som mest ont, vilket gjorde att jag inte kunde andas in lustgas när jag som mest behövde det. 

Direkt efter att han tagit bort cerklaget gjordes en kontroll av min livmoderhals, och då var jag 1,5 cm öppen. Så det är inte konstigt att det varit obehagligt och obekvämt den senaste tiden, med allt tryck från busfröets huvud mot livmoderhalsen och cerklaget. Efter det fick jag ligga med CTG en stund för att kolla busfröet och värkar, och när det var klart fick jag klä på mig och sedan lämnade vi förlossningen. 

De första timmarna efter spenderade vi i närheten av sjukhuset, åt lunch och gick i lite butiker. Ett tag senare valde vi att promenera en längre sträcka (med några små pauser för mig att vila och gå på toa), kan inte komma ihåg när jag senast gick en så pass lång promenad. Dock känns det i ryggen att jag gått ordentligt idag. 

Värkarna har inte ökat, men trycket nedåt har ökat rejält och jag känner mig konstant kissnödig. Det vi la märke till när vi kom hem (eller mannen nämnde det faktiskt redan när vi promenerad runt) är att magen verkligen har sjunkit rejält under dagen. Så det hoppas vi på är ett tecken på att saker och ting närmar sig. 

När det gäller cerklaget kan jag berätta att JA, man känner verkligen av det under tiden det sitter i en. För sån skillnad det är nu, mycket av det obehag och stickningar mm som jag känt under alla dessa veckor är som bortblåsta och jag känner mig "tom" och utan minsta obehag uppe i slidan. Men, jag tar mer än gärna alla de obehagen - för det är tack vare cerklaget jag fortfarande är gravid och väntar ett barn som har alla de förutsättningar att överleva en förlossning som Bella inte hade.