Underbara kämpar

Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper. 

Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).

Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder. 

Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar. 

Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook. 

Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället. 

Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.  

Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund. 

Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån". 

Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans. 

Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen  eller varför vi mår och känner som vi gör.