Prästen

Fick ett samtal idag, ett samtal jag var långt ifrån beredd på att få. Det var "vår" präst som ringde. Prästen som höll i Bellas begravningsceremoni (men som även vigde oss för 6 1/2 år sedan och var min konfirmationspräst), så hon har funnits med en del i mitt och mannens liv. Hon kan vara lite små vimsig, men hon är så öppen och omtänksam. Och man kan prata om allt med henne, som att jag inte är troende och kommer absolut inte bli det efter vad vi tvingats gå (går) igenom.

Hur som helst, så ringde hon idag för att fråga hur jag och mannen mår - hur vi verkligen mår. Tänk att något så litet kan göra att hela dagen känns lite bättre, även om frågan också fått mig att gråta till och från sedan dess. Berättade i alla fall att vi kommit igång med nya försök, men att första försöket misslyckades och att det gjorde att det blev ett rejält bakslag. Samt att vi nu påbörjar ännu ett försök.

Fick frågan om hon får lov att tända ett ljus för oss och Bella och be en bön för oss, vilket jag sa att hon gärna fick göra. Hon lovade att hon ska hålla tummarna för att detta försöket ska gå vägen. Innan vi la på, så påminde hon mig om att  det bara är att ringa om vi behöver/vill prata av oss lite. Trodde aldrig jag skulle säga detta, men: jag är väldigt tacksam över att ha henne i mitt liv.

Ikväll innan jag skulle till jobbet, var det även tid för första Gonal-F sprutan i detta försöket. Kändes lite mer denna gången, sved till lite mer än förra försöksomgången och jag känner mig lite mer öm i huden.

Längtar till morgondagen, och att jag går av sista natten för denna omgången. Ska äntligen få umgås med mannen. De senaste två veckorna har vi nästan inte varit i samma rum, undantaget är några nätter då vi åtminstone sovit i samma säng. Men i helgen kommer vi vara tillsammans, även om större delen av lördagen kommer försvinna på ett långt möte. Men vi ska båda vara på mötet, så vi kommer vara med varandra - även om det kommer vara många fler där.