Vårdcentralen

Började dagen med att ta det förnedrande graviditetstestet. Negativt, om någon undrar. Där efter var det bara att vänta på att klockan blev 8.00 och då ringa till vårdcentralen för att boka en akuttid. Fick frågan om vilken anledning (som man alltid får). Svarade som det var: Rent fysiskt är det väl inget direkt fel på mig, men psykiskt är det skit. Sen började jag gråta, mellan tårar och snörvel fick vi (jag och SSK) bokat in mig till min läkare. 

Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare. 

Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad. 

Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma". 

Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag. 

Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället. 

Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig. 

Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.