Vet knappt vad jag ska säga/skriva. Det känns som att jag bara håller andan och gör allt vad jag kan för att det ska bli den 10/4. Jag vill veta om allt är som det ska, om jag ska våga tro och hoppas på att vi kommer att få ett litet syskon till Bella om si så där 8 månader.
Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta.
Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
måndag 31 mars 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Grattis! Hoppas lilla fröet vill stanna!
SvaraRaderaTack! Ja, hoppas verkligen att det stannar och växer sig stor och stark.
RaderaKram
Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut den 10:e. Håller tummar och tår.
SvaraRaderaMånga kramar
Tack Libra!
RaderaÄr så nervös inför den 10:e
Kram