Varje dag sedan jag berätta att vi plussat, får jag frågan av mamma "hur jag mår". Ännu mer sedan helgens besök på gynakuten. Har inte kunnat komma på något bra att svara på den frågan, utan jag har sagt att det är väl "ok". Men så idag kom jag på det. Det är ett vakuum -jag vet inte riktigt hur jag känner och mår, och jag vill heller inte känna eller tänka efter.
Hela livet befinner sig just nu i ett ständigt vakuum, ingenting har någon som helst betydelse och att göra något (även något så enkelt som att vakna/stiga upp eller äta) kräver enormt med kraft och energi för att bli genomfört.
De bruna flytningarna kommer och går, i bland tror jag att "äntligen har de slutat" men då kommer de igen någon timme senare. Det onda jag hade i helgen har upphört mer eller mindre helt. Till och från har jag lite gravidsymtom, med benämning på lite. Hade önskat att jag verkligen kände mig gravid, då hade det nog varit lite lättare att vänta på återbesöket med ultraljud den 10/4.
För symtomen jag har nu är ungefär de samma som jag hade när jag var gravid med Bella. Brösten ömmar lite då och då (de har inte börjat växa, men det hände först runt v9 - 10 förra gången), blir yr nästan varje gång jag reser mig, en trög och bråkig mage, trött (vet inte om det är ett symtom denna gången eller bara en del av sorgen) och när jag precis ätit eller inte ätit på ett bra tag kan jag möjligen bli illamående.
Något som är lite trevligt i detta vakuum, är att mannen och jag "firar" 12 år som ett par i helgen. Vi kommer att träffas, men bara lite - för jag ska spendera helgen med att jobba. Sen är det inte heller en dag vi firar längre, inte sen vi gifte oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar