Uppdatering

Några dagar sedan jag skrev nu, och det känns som jag har hur mycket som helst att skriva av mig om. Samtidigt känns det som att jag inte har något nytt eller "trevligt" att skriva om - är nog därför jag hållit mig borta från bloggen.

Börjar med helgen och vad som hände efter förra inlägget. Vi var iväg på eftermiddagen och handlade golv och lite annat till lägenheten och hade lite tid över så vi körde vidare till ett av alla shoppingcenter för att kolla runt lite. Väl där var jag på toa och mötes av färskt blod på toapappret, visst har jag haft mina bekymmer med flyttningar som innehåller en hel del blod (dock har det hela tiden rört sig om gammalt blod) - så ångesten och paniken som spreds i kroppen var inte nådig. Vi fattade ett snabbt beslut och valde att köra direkt till gynakuten, som bara var några kvarter i från oss. 

På plats fick först träffa en sköterska, förklarade och gick igenom allt. Först sa hon att det inte ansågs som akut, men efter att vi pratat och hon läst igenom hela min journal tyckte hon ändå att de skulle ta lite prover och skrev in mig som patient. Blodvärde, blodsocker, infektionsprov och urinprov såg allt ut precis som det skulle. Hon valde att kolla med doktorn om den hade tid för att göra en extra kontroll av mig, vilket hon faktiskt hade. 

En liten stund i väntrummet och vi blev in visade på rummet (det värsta rummet!! - Rummet vi fick beskedet om Bella i höstas). Med en puls på säkert över 100 var det åter igen tid för mig att lägga mig i den gynstolen för en undersökning och ett nytt ultraljud med samma maskin som då. Först klämde och kände hon lite över buken, sen blev det även en inre kontroll innan VUL. Hon kunde inte hitta något som förklarade blödningen. Där efter var det tid för VUL, och hon tog tid på sig och det gick verkligen inte utläsa något på verken läkaren eller sköterskan - så mannens hand höll jag på att krossa samtidigt som pulsen steg mer och mer. 

Till sist pausade hon, tittade på mig och sa att jag kunde slappna av och att allt såg bra ut. Hjärtat slår och den har växt som den ska sedan sist. Hon fortsatte undersökningen och tillslut fick jag lämna stolen igen. Efter undersökningen pratade vi med doktorn lite, berättade att jag kände mig väldigt mycket till besvär för dem över att jag var där. Men fick då svaret att jag inte skulle göra. Hon sa även till oss att det var "bara" att komma om det börjar blöda igen eller mer eller om jag får ont. Kändes så skönt att de tog sig tiden och att de faktiskt läste i journalen. 

Det slutade blöda färskt senare under kvällen, närmare natten. Men sedan dess har flytningarna fortsatt till och från och i olika mängder. Varje gång jag tror att nu ska det väl vara över - ja då kommer det ordentligt igen. 

I måndags tog jag "mod" till mig och kontaktade vännen. Blev många tårar och det var riktigt jobbigt, men nu vet hon hur jag känner (uppdaterade dessutom om besöket på gynakuten). 

Idag var det återigen tid för en jobbig händelse. Att gå på begravning. Min farfars särbo sedan 19 år som dog för någon vecka sedan. Att sitta där i kyrkan bland alla andra, utan min mans trygga hand om min var jobbigt. Men det finns ingen som märker att man gråter av lite andra anledningar än för "bara" henne (med undantag från min faster då). Efter begravningen tände jag ett litet ljus för Bella. 

Direkt efter begravningen kom fastern fram kramade mig och frågade om det var ok. Och så la hon till att hon förstod att det måste varit riktigt jobbigt för mig, att det fortfarande är det för henne efter alla dessa år. Snörvlande fick jag fram ett litet tunt ja. Att höra psalmerna (för inte går det att sjunga med, när tårar och snor bara vill forsa ut) var jobbigt, för det är främst de som tvingar fram känslorna och tankarna på Bella. 

Vill så gärna berätta för henne att jag bär på ett litet syskon till Bella nu, men jag vågar inte - inte än. Vet inte när jag ska våga, men jag vet att det är min faster som är nästa person som jag kommer att berätta det för. Var nära på att berätta för henne idag, men jag vågade inte och jag hade heller inte någon chans att göra det utan en risk för att andra också skulle höra det. 

När begravningen var över och vi sagt hejdå till särbons familj och släkt. Åkte vi kusiner, min faster, pappa och farfar iväg för att ta en fika tillsammans innan vi skulle skiljas åt. 

Sen har jag avslutat min valborg med att åka ut till ett av mina absoluta "smultronställen" Smyge fiskrökeri tillsammans med mannen för att äta årets första mat därifrån, och köpa med oss hem med. Kvällen har sedan spenderats i sängen med man, hundar, padda och viaplay. Och alldeles strax kommer jag nog att sova med.