Uppföljningsultraljud

En stund innan 9.00 steg (på skakiga ben) vi in på blödningsmottagningen för att göra uppföljningsultraljudet. Redan innan vi körde hemifrån tvingade jag mannen att lova att han skulle stå och hålla mig i handen under hela undersökningen - oavsett hur trångt eller bökigt det än skulle kunna vara. 

När vi satt där i väntrummet, kände jag hur ångesten bara växte. Kallsvettig och ganska full av panik (rädd för att vi skulle behöva gå in på samma rum som när vi fick beskedet att vi fått sent missfall och för att jag skulle få någon av de läkarna jag hade då). Läkaren kom, en läkare jag inte haft innan! Det positiva fortsatte, för vi gick förbi det där rummet som vi var i då.

Medan vi gick bort till undersökningsrummet berättade läkaren att de kommer att vara två läkare under undersökningen, men att jag inte ska vara orolig - utan det handlade om att den ena utbildade sig till specialistläkare. Var skönt att få veta det innan, misstänker att han såg på mig hur nervös jag var. 

 Vi gick igenom historiken (även hösten), sen var det bara att klä av sig och hoppa upp i stolen. Med mannens hand i min (var gott om utrymme i rummet) började de undersökningen. Och det var glada besked. Det var ingen tvekan om att där fanns ett fint embryo som levde och växt. Den var lite mer än 8 mm, så storleken är exakt vad den ska vara utifrån mens och insemination. Så jag är fortfarande gravid, vecka 7 (6+5) för att vara mer exakt. 

Efter att det konstaterat att allt såg bra ut, så var jag inte "bara en patient längre" utan blev mer en "utbildningspatient". Den studerande läkaren tillsammans med specialisten tittade över lite mer hur embryot låg, gulesäck (som det för övrigt såg ut som att vårt embryo låg och kramades med), en massa annat och så kollades det väldigt mycket på mina "perfekta" PCOS-äggstockar en hel del. Mina äggstockar fick verkligen leka fotomodeller idag. Vet inte hur många bilder det blev på dem, och allt i utbildningssyfte. 

Men vad gör det? När man fått så bra nyheter så är de mer än välkomna att spendera en extra stund med att utbilda läkare. För vi behöver ju trots allt nya specialistläkare på området. Efter vi var klara blev det en snabb fika innan det var tid för ett besök hos kuratorn.