BVC

Inatt hade vi vår första riktigt jobbiga natt. En liten tjej som var helt förtvivlad, hon bara grät och skrek. Efter att ha gjort alla de vanliga sakerna (mat, ny blöja, mys, sång, napp, mat en gång till) utan någon som helst effekt och en fortsatt förtvivlad dotter, började jag fundera på om det inte var så att hon hade magknip (nu när jag inte äter antibiotika, så har hon ju inte heller diarré längre). Så vi plockade fram en pysventil, och jodå nog var det magknip alltid. 

Efter det blev hon lugnare, men det tog lång tid innan busfröet verkligen kunde komma till ro igen och tillslut somnade. Vid fyra kunde jag äntligen lägga mig, tror nog jag somnade innan huvudet nuddade kudden. Blev inte många timmar sömn, för lite efter åtta var det bara att stiga upp igen (med en sjuhelvetes huvudvärk - som utvecklats till migrän under dagen) för att göra mig och lilltjejen färdiga och ta oss till BVC. 

Första besöket på BVC gick bra, busfröet har fortsatt att gå upp i vikt - men det går långsamt för henne. Sköterskan sa dock att det inte är något att oroa oss för, då hon är så pigg och med när hon är vaken. När hon låg på skötbordet hos BVC, fokuserade hon hela tiden på deras mobil. Hon släppte verkligen inte blicken från deras mobil, det var så sött. 

När jag och busfröet gick från BVC träffade jag på "vår" präst. Blev ett riktigt känslosamt möte, och vi pratade en ganska lång stund innan vi skildes åt. Hon berättade att hon tänkt så på oss, men hade inte vågat ringa till oss. Fick en lång varm kram och dessutom så är det nu bestämt att det blir hon som döper vår dotter, tid och datum har vi dock inte bokat in. 

Ett lika starkt grepp som hon har om min tumme,
har hon om mitt hjärta.