Idag är vår lilla tjej tre veckor! I hela 21 dagar har vi haft henne hos oss, och i 21 dagar har vi även blivit sedda som föräldrar i allas ögon. Det har inte varit någon som varit tveksamma till hur vi kan vara föräldrar om vi inte har några barn.
Jag känner mig så oerhört tacksam och överlycklig över att äntligen få vara mamma på riktigt. Även om det inte bara är guld och gröna skogar hela tiden. Men det är det här jag verkligen längtat efter och drömt om de senaste 10 åren.
För natten som varit, var verkligen en riktig prövning. Lilla tjejen ville verkligen inte vara någon annanstans än i min famn. Och inte fick jag vara still, så jag kunde inte lägga mig med henne sidan om mig - nä jag var uppe och vankade fram och tillbaka i över två timmar i sträck. Tack och lov för bärselen då kan jag säga.
Funderar mer och mer på att sluta vara anonym i min blogg, jag vet trots allt att en del av de som läser och följer min blogg vet vem jag är eller känner mig. Vilket gör att vissa av mina tankar och känslor ändå inte skrivs ut här längre, och då känns det anonyma inte helt lönt.
Dessutom så känner jag mig så mycket starkare när det gäller min identitet som ofrivilligt barnlös - för även om jag nu har två barn, ett i min famn och ett i himmelen. Så kommer jag för alltid vara ofrivilligt barnlös, då jag aldrig kommer "få" alla de barn jag drömt om.
Och i verkligheten finns det nog ingen som inte vet hur busfröet blev till, eller som inte vet att hon har en ängel till storasyster. För det är något som jag är väldigt noga med att faktiskt berätta, för visst att alla barn är små mirakel och underverk - men när det dessutom har kämpats och längtats i så många år, tillsammans med vetenskap och behandlingar då är barnen ännu större mirakel och underverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar