Förlossningen del 2 - kejsarsnittet

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här.

Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.

14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.

Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka. 

När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet. 

Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
  
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt. 

Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".

När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.

Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter. 

Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt. 

Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm. 

Lammet jag fick på uppvaket

Tillslut hade epiduralen släppt, och då var klockan ca 19.00. Så då ringde de efter transport åt mig. En stund senare kom de och hämtade mig på uppvaket och transporterade mig till BB. Kommer ihåg hur ont det gjorde vid minsta lilla ojämnhet, och hur jag önskade att de kunde ha gjort förflyttningen innan epiduralen släppt - på samma sätt som när de timmarna innan hade kört mig till uppvaket. Så hela resan till BB kramade jag lammet jag fått samtidigt som jag grät, av glädje, smärta och sorg.

Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite. 

Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.  

Vårt lilla busfrö! Vår lilla Elsa.
Född den 29/11 2014 klockan 15.15. Var 52 cm lång och vägde 3835 gram

Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn.