En händelserik dag

Idag har vi verkligen inte legat på latsidan. Vi började dagen med att köra iväg och möta upp mannens närmsta vän för att äta lite brunch tillsammans, innan han skulle ta tåget hem till Stockholm (kom ner igår för ett möte). Var riktigt trevligt att träffa honom, och extra mysigt att han fick träffa busfröet redan nu. Annars hade det antagligen blivit först mot våren som han hade fått träffa henne (lutar åt att vi kommer resa upp till Stockholm några dagar då). 

En stund efter att vi kommit hem igen, kom vår BVC sköterska till oss för hembesök. Visade sig dessutom att vi har samma sköterska som min syster har till sin minsting (det finns tre sköterskor på vår BVC). Så det ska nog bli bra, vet att min syster är väldigt nöjd med sköterskan. Slipper även att skicka iväg papper för vilken vårdcentral vi vill att busfröet ska tillhöra, det gör hon åt oss. 

Efter att barnmorskan hade gått, var det matning och sedan lite påklädnad och fixande för att sedan ge oss iväg igen. Hade nämligen mitt sista sammanträde med nämnden idag. Kommer kännas väldigt konstigt i januari. Lämnar nämligen min nämnd efter 12 år (3 mandatperioder) och ska börja i en ny i januari. 

Fick bli rött för både mor och dotter dagen till ära. 

Eftersom mannen är hemma, följde han med och hade hand om busfröet medan jag satt i möte - tills det att hon blev hungrig, då fick jag ursäkta mig och gick ut och satte mig utanför sammanträdesrummet och fixade med det i lugn och ro. När mötet sen var klart, fick jag present från de andra i min grupp till busfröet. Och det märks att de känner mig en del, för Mumin är en av favoriterna. 

Presenterna från min partigrupp i nämnden

Som absolut avslutning var det sedan julbord tillsammans i nämnden. Kan erkänna att det kändes lite jobbigt att vara där idag, men samtidigt så rätt - så jag ångrar inte att jag gick. Att det var jobbigt, handlar mer om att kroppen fortfarande är öm, slapp och långt ifrån återhämtad efter förlossningen. Fast det är inte så konstigt när det bara är 11 dagar sedan. 

Men att få avsluta dessa åren, med att få ha vår lilla tjej med mig kändes som största vinsten. Äntligen har det jag drömt om så länge gått i uppfyllelse! Som bonus så charmade vår lilla tjej in sig hos alla ledamöter och tjänstemän. Och lite extra varm i hjärtat (och några tårar i ögonen) kände jag mig när tre olika ledamöter (män i medelåldern/övre medelåldern) som är barnlösa kom och kramade mig och gratulerade till vårt lilla mirakel.