En sammanfattning av vår bakgrund.

Denna blogg kommer att handla om min och min mans önskan och längtan efter barn. Något som vi haft länge båda två. Men som vi inte har pratat helt öppet om med andra. Nu har vi äntligen fått hjälp via sjukvården, och går till RMC (Reproduktionsmedicinskt Centrum) för behandling.
Detta inlägget kommer att beskriva hela resan, från början till idag. Framtiden kommer i senare inlägg.

Hela denna resan började egentligen redan för snart nio år sedan. För våren 2004 var det tid för mig att byta ut min spiral. Men efter längre diskussioner med min pojkvän (som numera är min man), valde jag att inte sätta in någon ny spiral, utan bara att ta ut den gamla.

För jag ville trots allt ha barn ganska tidigt. Och vi hade redan varit ett par i två år och kände oss trygga i vår relation. Vi bodde förvisso inte tillsammans men jag hade köpt min första lägenhet i samma veva och skulle ta studenten 3 månader senare.

Tiden gick, men inget illamående eller utebliven blödning. Dock tänkte vi inte så mycket på det. När det närmade sig att det gått ett år sen spiralen plockades ut, och fortfarande ingen graviditet så kontaktade jag min läkare. Det resulterade i ett besök på vårdcentralen och sedan en remis till sjukhuset.

Efter några månader fick jag en kallelse och var inne och gjorde en undersökning. De kom fram till att jag hade PCOS. Det syntes direkt när de gjorde ultraljudet och alla prover jag tagit var lika tydliga. Diagnosen fick jag precis innan jag fyllde 21 år.

Lämnade läkaren med flera stora frågetecken, och kände mig helt förtvivlad. Jag som alltid velat ha barn, skulle jag aldrig kunna få barn? Och hade jag missat min enda chans till att bli mamma några år tidigare? Ville min sambo verkligen fortfarande ha mig? Vad innebär PCOS? Osv.

När jag kom hem så var det bara att sätta sig framför datorn och börja leta fakta och information, för det materialet jag fick hos doktorn gav mig nästan ingen information alls. Inte utifrån vad jag ville veta.

Eftersom jag hade PCOS blev jag vidare remitterad till Endokrinologen på UMAS. Läkaren jag fick där, var ingen trevlig upplevelse. Hon har behandlat mig riktigt illa varje gång jag varit där (dock med undantaget senaste besöket i våras (2012).

Fick veta på endokrin att jag/vi kunde få hjälp med graviditet via RMC, men för att remis skulle skickas var jag tvungen att gå ner i vikt. För de tar inte emot patienter som har ett BMI över 30.

Tog tag i min vikt. Började på ViktVäktarna, var helt motiverad av att gå ner mina kilon. För jag ville ju bli mamma. Började vid julen 2005 och i slutet av maj 2006 hade jag nått gränsen för att remiss skulle skickas.

Kontaktade min läkare på Endokrinologen. Fick veta att jag först skulle träffa henne innan hon skickade remissen. Fick en tid, men den avbokades av läkaren. Ringde igen och försökte få en ny tid. När hösten kom, så hade nästan all min motiveringen till att gå ner i vikt försvunnit och istället så höll jag mig ganska stabilt i vikten. Gick upp några kilon, men inte mer. Dock hamnade jag över gränsen för BMI 30 igen. Vilket innebar att läkaren inte skickade någon remiss.

Dock tänkte jag inte så mycket på det under hösten 2006 fram till sommaren 2007 när jag och min älskade gifte oss, efter att ha varit ett par i 5 ½ år.

Efter smekmånaden och hösten kom så började jag tänka på det igen. Men jag visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle gå till väga, för att gå ner i vikt.

Runt 2010 skrev läkaren ut Xenical till mig. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och paniken av att man nästan inte hinner till toaletten. Tog dem dock i 3 månader och jo, jag gick ner lite i vikt (ca 10 kilo). Men lika snabbt som jag slutade med tabletterna, var kilona tillbaka igen.

Sen dess har jag helt enkelt valt att tänka på annat och försökt intala mig själv: ”Händer det så händer det”.

Hösten 2010 var jag inne hos Endokrinologen igen, denna gången för att göra en sockerbelastning. Fick veta att den inte var helt bra, men att de skulle skicka resultaten till min vanliga läkare. Fick en tid till honom precis innan julen 2010. Och fick då veta att mina värden låg över gränsvärdet, och det innebar att jag hade fått diabetes.

Efter den julen levde jag i ett vakuum, och det enda jag kunde tänka på var: Vad gör jag nu? Är det ens lönt? Hur ska jag kunna gå ner i vikt? Operation?

Allt kändes hopplöst och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Började med tabletter för att behandla min diabetes, och tänkte lite på vad jag stoppade i mig. Men min vikt var den samma.

I januari 2012, så frågade min mamma och en väninna till henne om jag skulle följa med dem till ViktVäktarna. Först ville jag tacka nej. - För jag hade inte tid, var min första tanke. Men jag kände samtidigt att det här funkar inte längre. Levde till viss del i förnekelse och vägrade ställa mig på vågen. Men det slutade med att jag följde med dem till vikt väktarna och skrev in mig där den 31 januari.

När jag skrev in mig så visade vågen på alldeles för mycket. 120,7 kg. Vilket innebär ett BMI på 39,4. När sommaren 2012 närmade sig hade jag gått ner en hel del, och kontaktade återigen min läkare på Endokrinologen. Jag fick en tid, min man följde med mig. Förvisso var inte mitt BMI under 30 än men det låg på runt 31-32. Och det mötet med läkaren innebar att hon faktiskt skickade remissen ändå. För hon menade på att det var minst tre månader tills jag skulle bli kallad, och på den tiden skulle jag hinna gå ner de kilona som behövdes för att hamna under 30 i BMI. Det var första gången sen jag började gå hos henne som hon faktiskt var trevlig och visade ödmjukhet mot mig. 

I somras kom så beskedet från RMC, de hade tagit emot en remiss från min läkare och kommer att kalla mig under hösten 2012. I slutet av juli ringde Sjuksköterskan från RMC för att fylla i saknade uppgifter, de behövde bland annat min mans personnummer också. Och samtidigt informerade hon oss om att provtagningsblanketter kommer att skickas hem till oss och att vi skulle lämna proverna direkt, för ju tidigare de var lämnade ju lättare var det för dem att boka in oss på en tid till läkaren.

I augusti 2012 var vi först på vårdcentralen och lämnade en massa provrör med blod. Och sen var vi inne på RMC i Malmö så att min man kunde lämna spermaprov två gånger med ca två veckors mellanrum.

Efter att vi lämnat alla proverna så åkte vi på semester. När vi sen varit hemma ungefär två veckor kom brevet. Brevet med tid och datum för vårt första besök på RMC. Det som vi längtat efter i så många år.

Månaden, veckorna och dagarna innan besöket var hemska. Alla tankar som far runt i huvudet. Vi ville bara det skulle vara över. Och vi ville bara veta resultaten av proverna.

Den 5 oktober var vi inne och träffade läkaren för första gången. Och mitt BMI var 29, på första besöket hos läkaren. Hon gick igenom provresultaten på de prover vi lämnat och gjorde sedan ultraljud och undersökning på mig. Min mans prover såg jätte bra ut. Så det gjorde att vi båda andades ut rätt rejält. Vi visste redan att jag hade PSCO och att problemen fanns hos mig, men vi fasade för att det även skulle finnas något problem hos min man.

Blev ordinerad mediciner, dels Primolut för att sätta igång en blödning och sedan hormoner, Pergotime för att sätta igång äggproduktionen. Dessutom skickades det en remiss till Ultraljudsavdelningen på Kvinnokliniken, för att göra en undersökning av min livmoder med kontrast.

Hade riktigt tur med undersökningen, fick en tid tre veckor efter att vi var på RMC. Undersökningen gjordes för att kontrollera hur min livmoder såg ut, och om där eventuellt fanns några stop eller problem för eventuella ägg att komma fram till livmodern via äggledarna. Resultatet visade att det såg bra ut och inte fanns några stop eller liknande.

Tre dagar efter ultraljudsundersökningen var jag åter på RMC för att kontrollera om hormonbehandlingen hade fungerat.

Första försöket med hormoner misslyckades. Lämnade RMC nedstämda och tomma. Men det var bara att gå direkt till apoteket och hämta ut ny medicin. För att gör ett nytt försök.

Började om med andra försöket. Och sen var det återigen tid att åka in och göra ett nytt ultraljud för att se om någon äggblåsa hade vuxit av hormonet.

Hormonbehandling nummer två fungerade (fick dubblat dosen av hormon jämfört med första försöket). Det fanns en äggblåsa som vuxit tillräckligt mycket. Inombords kände jag en glädje jag inte kan förklara på något bra sätt. Så efter läkaren var det in till sjuksköterskan och gå igenom hur sprutan jag skulle ta för att sätta igång min ägglossning fungerade. Efter genomgången var det bara att gå till apoteket igen. Denna gången kände vi oss dock ganska glada och lättade.

Sen när vi kom hem var det bara för mig att ge mig själv sprutan och sedan var det oskyddat samlag i tre dagar som gällde (läkaren ordination).

Väntan därefter var jobbig. Inte veta, och vänta i tre veckor innan jag skulle göra mitt graviditetstest.

Var borta i lördags på middag. Fick väldigt ont i magen under själva middagen och när jag gick ifrån för att gå på toa, så visade det sig att jag fått en rejäl blödning.

På söndagen körde min man ner och köpte ett test och jag gjorde graviditetstestet som visade negativt.

Andra försöket med hormonbehandling och ägglossningsspruta misslyckades.

Och i måndags var det bara för mig att ringa till RMC igen och meddela att försöket misslyckats. Eftersom inget nytt försök var inplanerat fick jag inbokat en telefontid med min läkare nästa onsdag (19/12). Fram tills dess lever vi återigen i ovisshet om vad som kommer att ske.

Och där är jag och min man idag. Ingen av oss vågar tänka framåt eller planera något större, för vi vet inte hur våra liv kommer att se ut om ett år.

Vårt val med hela denna processen vi nu befinner oss i har vi valt att bara dela med oss till vissa personer, en del inom familjen, några vänner och några kolleger. Största anledningen till det är att det är en så jobbig process i sig och alla frågor vi fått genom åren om ”när vi ska skaffa barn” osv gör att vi känner att vi inte orkar berätta öppet för alla om det vi går igenom nu.

Är trött på alla frågor om mitt och min mans sexliv vid middagar, och alla konstiga tips och förslag på hur man ska göra och när man ska göra olika saker. De har ingen effekt för oss. Hade jag inte haft PCOS hade det kanske sett annorlunda ut.

Men för att kunna bli gravid måste man ha ägglossning och det är just det som jag inte har. Och det är därför vi går på behandling hos RMC.

Det som får mig att fungera i vardagen är min man, våra vänner och att jag fortfarande kör med ViktVäktarna, idag är mitt BMI nere på 27,5. Att ha något som gör att man måste ta hand om sig själv och inte bara krypa ner i ett mörkt hål upplever jag som extra viktigt i denna processen.