Idag känns som en mellan dag. Mår relativt bra idag och tänker bara på morgondagen då min dr ska ringa. Känns så skönt att det är imorgon som jag ska prata med henne. Hade inte klarat av att vänta tills efter årsskiftet. Så tack och lov slipper jag det. Vill bara veta vad vi ska göra som nästa steg, NU!
Gårdagen var inte så bra till att börja med. Men min älskling och jag tog bilen och körde till Malmö och Emporia för att pigga upp mig med lite shopping. Hittade inte så mycket igår, men det blev iaf en ny klänning som jag tänkte jag kan ha på julafton. Sen fick vi även köpt lite julklappar. Nu har vi bara två personer kvar att köpa till.
Mina julkänslor kommer och går. Vissa stunder ser jag fram emot julafton och allt firande, andra fasar jag för det samma. Vet inte om jag egentligen vill fira med familjen. Först hade vi bestämt oss för att inte fira med min familj i år (vi firar vartannat år med min familj och vartannat år med mannens). Vi har haft flera diskussioner om vad vi skulle hitta på istället.
Var ganska inne på att resa bort, men eftersom jag har skola den 20:e och 21:e så blev det lite tajt med tiden. Och sen när mannen blev arbetslös så kändes det som att det är onödigt att lägga pengar på att resa bort. Sen har det även funnits en hel del motstånd och oförståelse i familjen till att vi inte vill fira med dem.
Och för några veckor sen bestämde vi oss tillslut att vi ska fira med min familj ändå. Och just nu känner jag bara "varför sa jag att vi kommer??"... Är inte ett dugg peppad. Längtar till att träffa två av mina syskon barn. Men de andra ser jag inte lika mycket fram emot. Jag vet att det kan låta hemskt.
Men de två som jag längtar till att träffa, har underbara föräldrar som uppfostrat dem ordentligt och de kan visst föra oväsen och hitta på med bus. Men det sker ändå på en lagom nivå. De jag inte ser fram emot är de andra fem. Två av dem är inte ens ett år. De andra för ett jävla liv, och dessutom så är föräldrarna som dem är. Den ena ursäktar sin son för allt. Och de andra ignorerar allt.
Vet hur det är att inte vara sugen på att träffa delar av sin släkt pga barnen. Har med 2 barn jag gärna träffar men tyvärr är det 11 barn som jag inte vill träffa. För dom flesta är sjövilda å äggar upp varandra. Och i år tvingas min sambo vara med för första gången.
SvaraRaderaTack så mycket för ditt inlägg! Känns väldigt skönt att veta att jag inte är ensam om det.
SvaraRadera