Imorgon är det en vecka sen min blödning kom, och vi insåg att andra försöket hade misslyckats. Blir fortfarande helt gråtfärdig när jag tänker tillbaka på det. Känner mig så besviken och tycker inte om min kropp.
Har under hela veckan sysselsatt mig med både det ena och det andra, allt för att inte tänka på det. Men ikväll är jag ensam hemma och ska snart iväg och jobba. Så det blir många timmar med mina tankar som enda sällskapet i den mörka och kalla natten.
Jag har kommit på att ena anledningen till att jag tagit misslyckandet extra hårt är eftersom det känns som läkaren räknade med att det skulle fungera. För när jag pratade med sköterskan i måndags så informerade hon mig om att min läkare inte lagt upp någon plan för nytt försök. Och den informationen var som ett hårt slag i en redan ömmande mage. Därför blev en telefontid inbokad.
Om fem dagar har jag min telefontid med läkaren på RMC. Och tiden kan inte gå tillräckligt fort. Vill bara få veta vad vi ska göra nu. Blir det ett nytt försök med hormontabletter eller ska vi gå över till sprutor? Vad har hon tänkt sig?
De vanligaste tankarna som kommer just nu är: När ska det få bli vår tur? Och kommer nästa försök att fungera?
Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas. Jag själv är inne på omgång 2, och fick idag positivt på ÄL-stickan, detta efter en dubbelkur av pergotime.
SvaraRaderaJag vet hur besviken jag kommer bli när testet visar sig vara negativt.
Önskar att ingen behövde gå igenom denna processen. Och det värsta någon kan säga till mig är: Tänk positivt.
Radera