Har haft en lugn natt på jobbet även denna natten. Eller egentligen skulle jag säga att själva arbetet har varit lugnt och inte så krävande som det är ibland. Men inombords har natten varit hemsk. Gråter för ingenting och mår illa hela tiden. Och det känns som jag har ett stort håll inom mig som inte vill läka, utan bara blir större och större.
Har mått illa sen förra lördagen när blödningen kom. Aptiten är inte heller som den ska. Smärtorna som jag hade i början av veckan gjorde att maten kom upp nästan lika snabbt som den var nere. Så för tillfället är soppor min "bästa vän". Både för att de är lätta att äta och får inte samma smärta som med annan mat. Men även för att de värmer mig. Är otroligt frusen av mig. Fryser konstant - vilket är allt annat än vanligt för mig.
Dessutom måste jag äta och också äta rätt. För annars är risken att jag går upp i vikt igen.
Maten har aldrig varit min vän. Jag tillhör dessutom den delen av personer med PCOS som väldigt lätt går upp i vikt. Och har väl mer eller mindre varit överviktig hela mitt liv (främst senare tonåren och fram tills nu). Har lite kvar, men nu handlar det om ca 7,5 kilo.
Sen ska vi inte prata om suget av choklad och annat sött när jag går på medicinerna. Men jag vägrar! Ska inte gå upp något! Inte förrän det finns någon som växer i mig.
Satt och läste några andra bloggar om deras resor till att få bli förälder, och då kom tårarna direkt.
För jag förstår precis vad de menar och jag känner likadant.
Skulle aldrig önska någon att behöva genomlida detta. Men samtidigt så hade det varit rätt skönt om vissa människor fick gå igenom samma process. För då hade de förstått och inte uppfört och betett sig som de gör (hoppas jag iaf, men vissa är hopplösa).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar