Kom på att jag glömde berätta en sak som hände den 30/12. Inte särskilt konstigt, med tanke på att den dagen var full av tårar och kaos i hjärnan för min del. När jag kom hem efter besöket hos läkaren, hade posten kommit och bland posten fanns ett litet kuvert (adresserat till båda mannen och mig) med en handstil jag inte kände igen.
Det visade sig vara "vår" präst som skickat ett litet kort till oss, med en varm och omtänksam hälsning. Det var precis vad jag behövde då, men även nu. Varje gång jag tänker på vår präst blir jag lite lugnare, och allt jag hoppas på är att vi ska få ett syskon till Bella som kommer att döpas av prästen. För då är cirkeln sluten på något sätt, då har hon varit med oss vid konfirmation (förvisso bara min), bröllop, begravning och dop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar