Idag när mannen kom hem från jobbet var han lite ledsen, så jag frågade vad det var och fick svaret att han idag verkligen insett vad det är för dag i helgen. Så även om jag nämnt det flera gånger sen vi gick in i september, gråtit, varit arg, känt mig helt slut (och låtit mycket gå ut över honom), så har han på något sätt lyckats förtränga att det är Bellas 1 årsdag på söndag.
Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet.
För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats.
Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar.
Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt.
Sorgen kommer alltid att finnas där, men saknaden blir mindre när det nya lilla barnet anländer och fyller sina liv. På sikt finns en annan sorts saknad, den som ni får dela med Bellas lillebror eller lillasyster, som ibland kommer att undra hur livet hade tett sig om... Ni får bära det tillsammans och det blir lättare.
SvaraRaderaNu har du kommit in i det där stadiet när graviditeten svischar förbi. Innan du vet ordet av är det vecka 37 och barnet kan komma. Sedan kan det gå lite långsammare igen. Men snart är ni där.
Så är det, bara under det gågna året har sorgen och saknaden ändrat sig en del.
RaderaHoppas det är som du säger, att tiden bara springer iväg nu. Förhoppningsvis når vi vecka 37 med, men det känns overkligt. När busfröet sen väl är här, ja då får tiden mer än gärna stanna (eller åtminstone gå lika långsamt som de första 26 veckorna).
Kram
Sorgen kommer över en när man minst anar det, det man förlorat saknas för alltid. Men snart kommer bebisen som är en kompensation för det ni mist. Ni förtjänade ett 2; a mirakel och snart är h*n här! Kram på er
SvaraRaderaSant, men tyvärr har jag råkat ut för en del människor som tror att det "går över". Bella kommer alltid att vara saknad av oss.
RaderaTack, du är alltid lika klok och vis! Trodde ju nästan aldrig att vi skulle få uppleva ett mirakel - så att vi snart har vårt andra mirakel hos oss är ofattbart.
Kram