Tänk att jag äntligen gått in i vecka 30! Ännu ett delmål nått, på denna resa mot en liten bebis i min famn. En liten bebis som är min och mannens, bara vår och ingen annans. Eller det beror på vem man frågar, för frågar ni mannens moster så är det hennes (och resten av familjens) bebis minst lika mycket som min och mannens. En sak är säkert, busfröet kommer vara älskad av många.
Nya veckan till ära har vi varit iväg en liten sväng för att handla hem lite mat. Men vi passade också på att köpa hem några par små söta strumpor, bodys och hjälmmössa, när vi ändå var ute och körde.
Kan berätta att graviditeten nu börjar kännas av i svanken och höften mer och mer. Tänker dock inte börja klaga än, för det är främst när/om jag stått och gått ett tag som det börjar kännas. Och det är inget som sker så ofta för min del. Ska nog börja använda mina löparskor i vardagen, blir bättre stöd och avlastning än att gå runt med ballerinaskor.
Sist men långt ifrån minst, vill jag bara påminna er om att använda er rösträtt imorgon! Jag kan ärligt säga att jag hoppas på förändring, för jag tillhör de som påverkats negativt (på flera sätt) av de som styr idag. Speciellt på landstingsnivå. Mer än så tänker jag inte säga om politik för denna gången.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
lördag 13 september 2014
Vecka 30 (29+0)
Etiketter:
familj,
gravid,
Region Skåne,
relationer,
väntan,
önskebarn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Wow, vecka 30! Vilken milstolpe. Mysigt att få handla lite!
SvaraRaderaJa, nu känns det som att veckorna flyter på lite bättre. Mysigast är att jag vågar och njuter av att handla till busfröet nu, något jag inte gjort innan.
RaderaKram
Fasen vad tiden går! Så roligt att du kommit såhär långt, snart är ni i mål och ingen är gladare än vi som bloggar! Håller fortsatt tummarna för dig! Kram
SvaraRaderaTack så mycket! Måste säga att det känns overkligt att ha kommit så här långt, och jag vet att jag har min läkare att tacka för det. Och jag fortsätter att hålla tummarna för alla mina medbloggare som fortfarande kämpar för att få börja "räkna veckor".
RaderaKram