Vecka 31 (30+0)

För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät. 

Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10. 

När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker. 

Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar. 

Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.