Dröm i uppfyllelse

Då är det helg, och snart är den över också. Kan inte påstå att jag tycker helgerna är så roliga just nu. Finns ändå nästan inget att hitta på, för vädret är kasst på alla möjliga sätt och inomhusaktiviteter på helgen är värdelöst när man vill undvika RS. 

Förvisso inget fel med att spendera helgen i soffan/bara ta det lugnt, men jag vill gå runt och stolt köra vagnen som min lilla dotter - vårt mirakel - ligger i. En annan sak som gör att helgen inte blir särskilt rolig, är att spendera all tid med sin man när man inte har löst saker och ting. Ännu värre när han säger ja till att få besök, ett sätt att undvika det oundvikliga helt enkelt. Och faktiskt även lyckas göra situationen ännu värre. 

Var hos kuratorn igår. Det gick väl så där, ett minimalt steg framåt. Fick verkligen inte fram allt och tiden var ganska så kort. Har varit väldigt händelserika tre månader sedan sista besöket, så det är inte så konstigt då. Men det skönaste var att träffa kuratorn tillsammans med vår lilla tjej, den största möjliga kontrasten till första mötet med kuratorn. 

Fast en trevlig sak har jag/vi faktiskt hunnit med denna helgen. Och det är att göra avtryck av tjejens små händer i lera. Passade på att göra det ikväll innan hon skulle badas. Dock inte det lättaste. Hon gillar inte att sträcka ut sina fingrar på det viset. Lika så har vi försökt att göra avtryck på hennes händer med fingerfärg (sen hon kom hem, dock inte de senaste veckorna), men det har fortfarande inte blivit något bra resultat. Men med tanke på hur lång tid det tog för att få bra avtryck i lera, avvaktar jag lite till innan jag åter igen ger mig på avtryck med färg. 

Hur jag än mår inombords, och vad jag än känner och tycker om mannen. Så njuter jag av varje sekund jag har med min dotter. Att känna hennes lilla hand och fingrar stryka över mitt bröst när jag ammar henne, och titta mot henne och få möta hennes blick (de tillfällen som hon inte blundar) är den bästa känslan i hela världen. Den känslan och upplevelse som jag drömt om under 11 år av försök och längtan. Och den biten som jag var mest rädd för att aldrig få uppleva.

Drömmen som till slut gick i uppfyllelse!

Jag hoppas innerligen att alla som fortfarande kämpar också ska få chansen och möjlighet att få uppleva det.