Jag undrar om jag någonsin kommer att förstå hur min kropp fungerar/inte fungerar... Har som sagt PCOS, och en mer eller mindre obefintlig ägglossning. Har jag de senaste sex åren, mens en eller två gånger på ett år (utan medicin) är det mycket.
Överallt hör man nästan alltid "att så länge man helammar, kommer inte mensen". Ha. Det håller inte min kropp med om, för när vår lilla tjej var på dagen sex veckor gammal - ja, hör och häpna... Mensen dök upp. (Precis vad man vill ha efter att först blött rejält i fyra veckor efter förlossningen.)
Frågan är nu hur kroppen kommer att fungera framöver, var detta en engångsföreteelse eller kommer jag att få en menscykel? En cykel som kan anses vara en "normal och vettig" cykel. Nåja, det är bara att vänta och se. Kan dock konstatera att mensen är inget jag saknat under graviditeten.
Ser fram emot slutet av våren när de ska kalla mig på nytt till endokrinologen. Förvisso innebär det att jag inte ska ta några som helst mediciner för att hålla min PCOS i schack, eller får använda preventivmedel med hormoner (om jag nu skulle få för mig att använda det). Men det blir också första gången sedan jag blev remitterad dit, som jag tar prover utan några mediciner inblandade. Mer korrekta provsvar kan jag och läkarna inte få i alla fall.
Till något helt annat, som ändå har lite med kroppen att göra - dock huvudet. Så ska jag nog börja erkänna att jag inte svävar på några små rosa moln. Vissa stunder gör jag det, och det är helt underbart. Jag njuter verkligen av varje sekund som jag får sväva på de där molnen.
Det hände så mycket den helgen och veckorna efter som vår tjej kom, som snurrar i skallen hela tiden - en del saker som jag inte ens tänker ta upp här, även om jag verkligen skulle behöva kräka av mig rejält (men jag vet som sagt att min blogg inte är helt anonym, och vissa som läser/har tillgång till den är inblandade på ett eller annat sätt). Saker som även påverkar relationen med mannen. För inte ens honom kan jag kräka av mig till eller prata om det med. För han skyddar/står direkt på andras sida och förstår verkligen inte varför jag känner som jag gör.
Så jag hoppas verkligen att min kurator snart är tillbaka, annars får jag nog be om att bli skickad till någon annan. Hade det inte varit så många olika faktorer/saker hade jag säkert klarat ut det själv, men får nog inse att jag antagligen aldrig kommer kunna bearbeta allt utan professionell hjälp.
Åh, bara att erkänna att de rosa molnen inte finns där är en bra start. Vi fick vår efterlängtade äd-tjej 5/12. Hur mycket man längtat och kämpat verkar inte så i proportion till lyckokänslor efteråt. Jag blev väldigt deppig och nere några dagar efter förlossningen (som i vårt fall gick helt enligt plan och var toppen). Jag fick snabbt hjälp med både läkarkontakt och bhv-psykolog som är expert på området via bvc. Det finns bra hjälp att få!! Kram
SvaraRaderaTack, ja det är sant det du säger med att det är en bra start att bara erkänna det. Att jag inte fått någon hjälp är för att jag inte bett om det och skulle någon undra så säger jag att jag inte behöver det (även om jag gör det), har väldigt svårt att få förtroende för någon - vilket gör att jag hoppas att kuratorn snart är tillbaka, för med henne funkar det bra.
RaderaVad skönt att du fått så bra hjälp, hoppas du mår bättre och bättre för var dag som går.
Kram
haha så komiskt, det där med mensen hände mig med,snacka om att jag blev förvånad.( tror han var 4 månader när mensen kom) Lite sur med faktiskt med tanke på pion
SvaraRaderaJa, vi får se hur det blir om några veckor - om mensen dyker upp då med, eller inte. Kan dock konstatera att mensvärken absolut inte minskat, tvärtom blivit värre. Och känns nu även i snittet. Men har den bästa värmedynan i världen, min lilla dotter.
RaderaKram
Jag tror faktiskt det är mindre vanligt att sväva på de där molnen än att inte göra det. Vi kämpade i 4 år innan vi fick vår tjej, och sen när hon väl kom, hade jag svårt att ta till mig allt och mådde inte alls bra. Jag fick hjälp via bvc till en psykolog, så tveka inte att kontakta dem.
SvaraRaderaJag har varit väldigt öppen med hur jag mått (och stundtals fortfarande mår) och då tycker jag att det visar sig att väldigt många har känt likadant.
Hoppas du snart får den hjälp du behöver! Kram
Tack för dina snälla ord, och din öppenhet. Jag är väldigt öppen med det mesta, men mitt psykiska mående är något jag inte är helt öppen med för någon. Inte ens mannen. Det hänger ihop en hel del med hur dåligt jag mådde i tonåren, och hur saker förvärrades när jag öppnade upp mig för andra.
RaderaMen jag tror nog att jag får ta upp det med BVC om inte min kuratorn är på plats snart igen.
Kram
Tror inte de rosa molnen finns faktiskt. Det är en sån sjukt stor omställning att få barn. Man tror det ska vara på ett sätt men det stämmer sällan med verkligheten. Har två barn och drabbades första gången av en rätt jobbig förlossningsdepresion fick gå i kbt 2 år. Andra barnet blev det samma fast lite mildare. Jag tyckte det var oerhört jobbigt och framförallt då omgivningen förväntade sig att jag skulle vara såå lycklig. Hoppas du får prata med någon. Du är inte ensam om att känna så det ska du veta.
SvaraRaderaTack snälla du, för din öppenhet och så passande ord. Nä, de där molnen är nog bara något man drömmer om, och som alla andra målar upp för en.
RaderaKram
Du skrev att du vet att din blogg inte är helt annonym. Rätt! Ni har en partikamrat som pratar mycket om er och inte på något fint sätt. Hon är bara avundsjuk.
SvaraRaderaTack så mycket för din information. Även om den sårar en hel del också. Jag hade gärna velat veta vem det är, så om du känner dig manad får du gärna skicka den informationen till mig via "kontaktformuläret" som finns i till vänster.
RaderaKram