Idag hade jag en riktigt trevlig förmiddag. Kära J var här nämligen, och vi hade en "frukostdejt". Vännen köpte med sig goda bullar och jag stod för kaffe och pålägg. Tiden gick snabbt och helt plötsligt var det lunchtid och tid för henne att fixa lite ärenden samt hämta barnen.
Men det är några år nu, sedan hon och jag satt och pratade/var ute och promenerade/tog en fika kombinerat med bebisskrik, kiss-/bajsblöjor, kräk, matning osv. Senast vi gjorde det var när hennes tvillingar var små, vilket är några år sedan nu. Största skillnaden mellan då och nu - hon tog min bebis så att jag kunde få gå på toa, utan att känna mig det minsta stressad.
Och vår lilla tjej har idag blivit 2 månader. Kan knappt förstå att hon redan funnits i våra liv i två månader, men tiden går fort - tusen gånger snabbare än vad den gjorde alla månaderna på soffan/i sängen under graviditeten.
När jag sitter och sniffar hennes hår och pussar hennes panna (men faktiskt även när jag vaggar och nynnar någon sång för att trösta henne), så känner jag hur jag verkligen önskar och innerligen hoppas att alla de ofrivilligt barnlösa jag lärt känna sen jag startade min blogg och som fortfarande kämpar också snart får uppleva det med ett eget barn.
För hur jobbigt det än är i perioder både under behandling, graviditet (eller adoption för den delen) och sen när bebisen (barnet) väl är hos en - så känns det värt det - för drömmen och längtan har äntligen gått i uppfyllelse. Även om man i stunder faktiskt undrar vad man gett sig in på, eller känner sig helt värdelös som förälder (när ens barn skriker och gråter och ingenting hjälper).
Sen finns samtidigt en liten sorg och längtan kvar. Innerst inne känner jag mig fortfarande lika ofrivilligt barnlös, och det kommer jag nog alltid att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar