Då var även dagens arbetspass över, och jag har en timmes helg kvar. Vilket dock inte är samma sak som att jag är ledig. Sitter och kollar igenom det sista i vår projketplan som ska in imorgon, inför examensarbetet. Är så peppad att börja med det, dels på grund av ämnet vi valt och dels på grund av personen jag ska skriva det tillsammans med.
Imorgon är jag ledig, hade planerat att jag skulle ha sovmorgon. Men så blir inte fallet, för jag måste ringa min chef och fråga om jag kan få ta en timmes KOMP på torsdagsmorgonen. Har kommit fram till att jag inte kommer att fungera så bra den timmen, och jag vill helt enkelt vara den som lämnar och hämtar min älskade lilla hund hos veterinären.
Testdagen närmar sig med stormsteg, likaså ökar oron och rädslan för att en eventuell blödning ska komma. Försöker verkligen inte tänka på det, men det är svårt. Varje gång magen får lite kramp, varje toabesök och varje gång humöret skiftar blir jag påmind om hur osäkert allt är och att det är antingen eller. Det finns inget jag kan göra nu, det är bara att vänta.
Och jag tror att mitt absolut värsta ord numera är VÄNTA (alla böjelser inräknat), vill nästan klassa det som det fulaste ordet i svensk ordlista.
Ja, att vänta suger. Jag lånar deckare på biblioteket och sträckläser, kollar tv samt blandar mig i mina vänners liv... allt för att slippa tänka på mig själv. Alla de där goda råden man får om "att inte glömma bort att leva och njuta" önskar jag så att man kunde ta till sig, men det går såklart inte. Det är också svårt att humma instämmande när vänner berättar om sin sköna barnfria kväll/helg/semester. Undrar om vi kommer säga så sen också?
SvaraRaderaAbsolut, det gäller att försöka hålla sig sysselsatt. Men det är lättare sagt än gjort.
Radera