Skitdag.

Kan sammanfatta dagen med ett enda ord: Skitdag! 

Dagen började förvisso ganska bra, även om natten inte gav mig så mycket sömn jag hade önskat. Upp och iväg till skolan för att träffa min grupp. Hade gott om tid och kunde ta det lugnt och ta en mysig promenad till bussen, med man och hundar som sällskap. 

Den onda spiralen började redan på bussen. Jag har alltid haft bra luktsinne, och det enda som i vanliga fall verkligen får mig att må riktigt illa är mögelostar och liknande. Men för tillfället så kan nästan alla dofter i min omgivning få det att vända sig i  magen på mig. 

Nu var det så att någon ansåg tydligen att det är okej att sitta och fisa hela tiden och en annan hade dränkt sig i parfym (som dessutom lukta allt annat än gott) fick kämpa hela vägen till skolan med att inte kräkas, var nära på att hoppa av bussen och ta nästan. Men då skulle jag bli mer än en halvtimme sen, så det var inget alternativ. 

Inte nog med dofterna så var bussen sen också, så resan blev nästan 10 minuter längre än vanligt. Med andra ord, 10 minuters extra illamående.

 

Tid för oss att börja jobba med en gruppuppgift som det börjar närma sig inlämning på. Men även om vi slog våra kloka huvuden ihop så blev vi inte klokare. Efter en hel del mailande till läraren blev vi i alla fall lite klokare, så vi har delat upp lite som ska fixas tills på måndag. Tycker inte om vår kursansvarig lärare i den kursen - känns inte som han har någon koll.

Tur att jag tillhör en underbar grupp där vi verkligen kan vara oss själva och säga vad vi tycker och tänker. Samt att alla stötar varandra. Tiden i skolan har varit ett undantag från min skitdag.

Alla har pratat om det vackra vårvädret idag, själv tyckte jag det gärna kunde ha varit snö och minusgrader. För solen och värmen gjorde att mina blodvallningar blev ännu tydligare.

Efter skolan har jag sovit bort mer eller mindre hela eftermiddagen/kvällen, har helt enkelt ingen ork eller kraft. Mår skit och inget blir bättre när man får upptryckt alla andras lycka i ansiktet. 

Fick frågan idag: Hur mår du? Mitt svar är: Jag lever... För mer än så orkar och kan jag inte säga. Vet helt enkelt inte hur jag mår. 

Är överlycklig för att vi är på gång igen med ett nytt försök, men biverkningarna är vedervärdiga. Biverkningarna kombinerat med att vi är ofrivilligt barnlösa tömmer mig totalt fysiskt, psykisk och socialt. 

Nu ska jag dock försöka mig på att orka mig ut på en promenad med mannen, för samvetet gör sig påmint om att jag nu inte tränat eller rört på mig ordentligt de senaste två veckorna. Förhoppningsvis kan lite motion ge mig lite ny energi eller åtminstone hjälpa mig till att sova bättre inatt.