Hela jag är ur balans, psykiskt, fysiskt och socialt. Ena sekunden gråter jag och hatar allt, en stund senare kan jag komma på mig själv med att allt är som "vanligt" - vilket så klart gör att jag börjar gråta, för det gör så ont i hela kroppen när jag känner mig som mitt vanliga jag.
Fick ringt till RMC idag. Var riktigt jobbigt att ringa dem för att berätta vad som hänt, och för att fråga om vi kan sätta igång där vi slutade senast. Sköterskan bad om att få återkomma till mig, då hon var tvungen att läsa min journal om vad som hänt i helgen samt dubbelkolla med doktorn.
Någon timme senare ringde hon upp oss. Vi fick positiva (hatar ordet!!! inget känns direkt positivt numera) nyheter av sköterskan. Hon sa att vi kommer att sätta igång där vi skulle startat i somras. Dock så måste vi vänt 2-3 månader, för jag måste läka rent fysiskt och jag och mannen måste få läka psykiskt både som enskilda individer men också som ett par.
Kan berätta att tårarna kom av beskedet från RMC, men det var till största del glädjetårar. Att vi snart kan få komma igång igen, och att få börja resan mot ett syskon till Bella. Samtidigt så fick vi så dåligt samvete av att vi blev så glada att glädjen lika snabbt blev till sorg igen.
Hej
SvaraRaderaVet inte om jag skrivit förut men jag har läst om allt som hänt er. Är själv i vecka 23 nu och det har hänt så mycket tråkigt inom "IVF-bloggvärlden" på sistone och man blir så ledsen och kan inte låta att tänka att vad som helst kan hända när som helst i graviditeten.
Tycker du verkar stark och hoppas att du kan ta dig igenom det här. Konstigt vore väl om du inte grät en massa och kände en massa. Och så klart vill ni sätta igång med syskonförsök snarast.
Ta hand om varann nu och tillåt er att känna. Alla känslor är normala bara ni inte stänger dem inne.
Stor kram från mig!
tycker inte du ska ha något dåligt samvete klart ni aldrig kommer glömma eran flicka, men jag tror det är bra att ha något att fokusera på ( ett nytt försök) när det är så jobbigt. kram
SvaraRadera