Sitter här och tänker tillbaka på året som gått. För 11 månader sedan var första besöket på RMC, och under juli, augusti och september var det en hel del kontakt med dem då prover skulle tas innan besöket. Allt för att ha så mycket förberett som möjligt inför första mötet med doktorn.
För ett år sedan hade vi nyss kommit hem från en resa till Rhodos, en resa som när vi bokade den hade hoppats på skulle vara den sista på tu man hand - att nästa resa skulle bli tillsammans med ett litet önskebarn.
Så blev det inte, för nu har vi återigen varit iväg på en resa. Även denna var på tu man hand, men den stora skillnaden är att det nu finns ett litet önskebarn som växer i min mage. Vårt lilla hallon.
För ett år sedan var vi så förväntansfulla och vi pratade flera gånger om möjligheten att vi i år (2013) faktiskt kunde vara föräldrar vid den här tiden, det vill säga om allt gick som det skulle. Så enkelt var det dock inte, men ett år senare är vi i alla fall på god väg. Och på ettårsdagen från första besöket på RMC, går vi dessutom in i vecka 20.
Allt är som sagt om allt nu går som det ska. Och det är ungefär på det sättet jag möjlig har sagt till andra att jag är gravid - "om allt går som det ska, så kommer jag vara mammaledig i slutet av februari".
Tror knappt jag behöver berätta om hur mycket jag ser fram emot morgondagens besök hos barnmorskan för att få lyssna på hallonets hjärta. Samtidigt är jag totalt livrädd, och alla "tänk om" scenarier spelar upp sig i huvudet. Tack och lov så ska mannen följa med imorgon, kan behöva ha någon att hålla hårt i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar