Idag var dagen med stort D. Dagen vi skulle få se vårt lilla hallon för första gången sedan det tidiga ultraljudet. Men istället är det en riktigt jobbig dag, en dag fylld av sorg och mörker. Istället är det idag nio dagar sedan vi blev föräldrar till lilla underbara och älskade Bella. Och vårt liv gick från glädje och längtan, till sorg och förtvivlan.
Att gravidmagen nu är helt borta (den lilla jag hade fått) och tillbaka till hur den var innan, ingen bula, ingen livmoder som trycker ut magen, en tom mage helt enkelt - gör ont. Det känns så tomt och så fel, där inne växte ett litet liv för drygt 1½ vecka sedan - men nu, nu är det lika tomt där som i hjärtat.
Det fysiska som finns kvar nu, som en påminnelse av graviditeten (och missfallet) är blödningen, järntabletterna, värktabletterna och att ryggen bråkar lite till och från. Psykiskt är jag ett vrak, känslorna bubblar så in i bomben - men jag vågar inte släppa ut dem, inte alla, inte på en gång. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om jag inte hade haft min man, och skulle hantera detta ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar