Känslorna är överväldigande, jag känner så mycket hat, ilska, sorg, bitterhet, hopplöshet, rädsla, förtvivlan, avundsjuka, självförakt, panik, skuld, tomhet, värdelöshet, ångest och mycket mycket mer både mot mig själv, andra människor och mot världen.
Somnade gråtandes inatt, och jag vaknade lika gråtandes fyra timmar senare.
Är så trött på att kämpa för att något överhuvudtaget ska hända. Och jag vet varken ut eller in längre. Mellan tårarna igår, försökte jag förklara en del av mina känslor för min man. Men det går inte så bra, kan inte få ut det. Alla tankar kring Bella ger mig panik, jag vet inte vad jag vill längre. Jag både vill att saker ska göras på ett visst sätt, samtidigt som jag inte vill.
Alla känslor gör mig så rädd, de påminner mig så om när jag var tonåring och allt det mörka som hände då. Jag försöker vara stark, och inte hantera allt på samma sätt som då. Men det är svårt, och det är en kamp. En kamp jag vill vinna, en kamp jag måste vinna om jag ska överleva.
Hur jävla mycket ska en enda liten människa egentligen tvingas gå igenom och uppleva. När fan är det min tur att "bara" få leva livet och slippa alla dessa helvetes motgångar?
Jag kan/kunde inte heller prata med maken om allt jag kände, jag vet faktiskt inte riktigt varför. Varje gång jag försökte började jag antingen gråta eller så kändes det som jag tjatade om samma sak hela tiden.
SvaraRaderaJag använde bloggen för att skriva ner allt i stället.
Jag grät/gråter jämt, men nu börjar det lägga sig lite. Fast minsta lilla påminnelse om isak får ju tårarna att flöda. En sång, en fågel eller bara tanken.
Jag tror man måste igenom allt det där hemska. Allt känslor och alla tankar. Jag tyckte först det blev lite bättre när vi lämnade honom vi minneslunden. Ett sorts avslut.
Kramar
Stora kramar till dig och din man.
SvaraRaderaAllt det där är normalt att känna och du får känna så. Och alltså världens dummaste kommentar igen, men det blir lättare! Jag lovar.. Dagarna går och det lättar lite. Men det finns ingen som helst mening i att förlora sitt barn. Jag har tyvärr inte kommit längre ett syskon från att våran dog i magen för två år sedan så det är ju extra bittert och misslyckande, men själva sorgen är mer som ett minne nu. Kram
SvaraRaderaMånga många kramar / B
SvaraRadera