Dagarna går framåt, men kvällarna och nätterna är det värre med. Har lätt för att sysselsätta mig under dagarna, det är antingen jobb, möte (om det är mindre grupp av människor) eller sovmorgon om jag är ledig på dagarna. Sen fixar jag med lite hushållssysslor, myser med hundarna, tar några promenader med hundarna och så förbereder jag kvällsmaten. Sen har dagen gått.
Kvällarna, känns långa och som att de aldrig ska ta slut. Samtalen är få här hemma, mannen orkar inte prata när han kommer hem från jobbet - då det är det ända han gör hela dagen. Ni kan gissa vem (jag) som blir irriterad av detta. Mer irriterad när jag gått hemma ensam hela dagen, och bara längtat på att han ska komma hem så jag har någon att prata med (hundarna är inte de bästa att ha en dialog med).
Nätterna är värst, har fortfarande inte fått sovit "riktigt gott" sen missfallet. Har svårt att somna, tänker alltid på Bella när jag lägger mig. Vet inte varför, men så är det. Har väl att göra med att min hjärna går på högvarv under sena kvällar/nätter. Vaknar varje natt, minst två-tre gånger. Har en hel del mardrömmar fortfarande, dock har de minskat lite och sker inte varje natt längre (inte vad jag vet i alla fall).
5 dagar till TD. Och jag vet inte vad jag ska tro om olika känningar jag har i kroppen, för jag är inte helt på det klara vad min kropp försöker säga mig längre. Jag känner helt enkelt inte igen alla konstigheter den håller på med. Försöker köra på inställningen att det blir ett negativt svar (önskar så klart något helt annat). Känns som det är lättare att räkna med sämsta möjliga utgång, för då kan det bara bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar