Att berätta eller inte berätta om vad som hänt... Jag har valt att berätta för alla om vad som hänt. Redan kvällen Bella föddes la vi upp på Facebook att vi nu efter mer än nio års kamp, äntligen blivit föräldrar till ett litet änglabarn.
Sedan dess har vi berättat efterhand som frågorna kommit (frågor som: hur går det, hur mår ni, hur är det med magen, vad har du/ni hittat på den senaste tiden osv). Jag vill inte dölja vad som hänt, och sen så är det skönt att de vet. För då behöver de i alla fall inte komma med korkade kommentarer om att jag verkar oengagerad, trött, tyst, ledsen osv...
För att slippa den värsta repliken "då får ni på det igen" så säger jag direkt att vi försökt i snart tio år. Så på något sätt känns det som jag/vi nu har kommit ut ur garderoben. Vilket känns både bra och jobbigt. Jag har blottat mitt djupaste sår för människor som jag aldrig trodde skulle få veta det, men vad gör det, när jag får berätta att jag är mamma till vårt önskebarn Bella.
Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Vi plussade (dagen efter vår 6:e bröllopsdag)! Glädjen skulle dock inte få hålla i sig, för den 21 september 2013 föddes vårt efterlängtade önskebarn Bella i vecka 18. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering + insemination. Den 29 november 2014 - nästan 11 år efter vi började resan mot att bli föräldrar, föddes en liten lillasyster (BF+1) till vår ängladotter.
tisdag 5 november 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Starkt gjort <3
SvaraRaderaSkickar en kram
Tack!
RaderaKram
Jättestarkt verkligen! Det finns ju verkligen både för och nackdelar med att berätta, man kan ju få mycket gott tillbaka också genom att berätta.
SvaraRaderaTack! Ja, så är det verkligen. Men genom att berätta så blir i alla fall Bella verklig och en del av mig och mitt liv.
RaderaKram
Starkt av er att göra så!
SvaraRaderaStyrkekramar
Tack!
RaderaKram