Väntar

Känns som jag kan sammanfatta mitt liv med ett ord numera: Väntar.

Jag väntar på att böcker jag beställt ska levereras (böcker om missfall och om sorg),
väntar på att det ska bli TD,
väntar på att få se ett plus igen,
väntar på att få bli förälder med barn (inte bara vara förälder "utan" barn),
väntar på att det ska bli lördag (och få spendera lite tid med mannen),
väntar tills det att morgondagen är över,
väntar på mer energi och ork,
jag väntar på att leva och njuta av livet utan att sorgen tar över hela tiden.

Var på möte idag APT/yrkesträff. Höll på att gå där ifrån ganska direkt. Jag förstår inte varför alla möte ska komma av sig och det ska pratas om barn "hit och dit" (såna saker som snuttefiltar och om vem i gruppen som har barn och inte) istället för att hålla sig till dagordningen (och idag var det cheferna som gjort dagordningen som lika snabbt kom av sig...).

Men jag stannade, dock var jag inte ett dugg delaktig och kommer heller inte ihåg halva mötet. För jag valde helt enkelt att inte lyssna och bara fokusera på mina egna tankar istället, för att slippa höra deras diskussion.