Tankar

Var ute på en powerwalk innan jag skulle iväg och jobba mitt andra nattpass denna helgen. Under rundan var det dessa tankar som höll mig sällskap:

Tänk att någon som inte finns och aldrig har funnits kan göra en så ostabil och känslig. Och att längtan efter den ger en så mycket kraft att man orkar kämpa även när det känns som allt är hopplöst. Att man år efter år fortsätter, fast än man känner hur man bryter ner sig själv. Hur man kan få skuldkänslor över de egna tankar man har inför och under resan, resan man gör för att denna någon ska bli till. Hur något som gör att man känner sig svag och sårbar också är det som gör en starkare än många tror man är.

Att man fortsätter fast än man är i en så utsatt position. Läkare efter läkare och undersökning efter undersökning, allt sliter på kroppen och ändå är man beredd på att gör ALLT som krävs för att man ska kunna ta minsta lilla steg framåt. 

Att man kan älska någon så mycket, någon som man inte ens vet om man någonsin kommer att kunna säga "jag älskar dig över allt annat" till. Tänk att längtan och önskan efter ett litet önskebarn kan vara så stark. 

Man pratar om att det finns inget starkare än en förälders kärlek till sitt barn. Men jag tror faktiskt att det finns en starkare kärlek, och det är kärleken som ofrivilligt barnlösa människor har till de barn som fortfarande inte har hittat fram.