Upp som en sol & ner som en pannkaka.

Spenderade dagen i skolan. Examinationsseminarie hela förmiddagen och sedan introduktion för kommande kurser under eftermiddagen. Dock blev vi klara redan vid 14 tiden. Och eftersom dagen gått så bra och gruppen jag gjort uppgiften med till dagens seminarie fick så mycket positiv feedback av läraren, kändes det som att ingenting kunde stoppa mig. 

Valde därför att ringa till väntelistan på KK för att kontrollera så att de fått in min hälsodeklaration. Och det hade dem. Sekreteraren berättade att narkosläkaren hade kollat på den idag. Så jag frågade igen hur lång tid jag måste vänta innan de skickar en kallelse/jag får en tid. Beskedet jag fick drog ner mig på jorden igen. Brist på läkare och lite andra saker gör att det antagligen kommer att ta tre månader tills jag får en tid. Innan jag la på frågade jag henne om det fortfarande stod uppskrivet att jag kan komma in med kort varsel, och det gjorde det. 

SUCK! Det enda jag kan hoppas på nu, är att någon avbokar sin tid. Och att de ringer MIG! För jag vill absolut inte vänta i tre månader, för att bli opererad. 

Ska jag vänta i tre månader till, innebär det att det blir totalt fyra månader som bara springer iväg utan försök. Och det vill jag verkligen inte, tror inte att jag kommer att stå ut så länge.

Känns som att tiden bara försvinner. Visst, vi har väntat i flera år på det här. NIO år, så att vänta lite till är väl inte "hela världen". Men jag vill inte vänta längre. Dessutom är denna väntan tusen gånger värre, för nu hade vi äntligen kommit igång och så mycket blev gjort på så kort tid och så hamnar vi återigen i detta vakuum, dvs VÄNTAN... 

...Väntan på vårt önskebarn.