Men som ingen har missat (inte av er som följt bloggen i alla fall) så förvandlades den glädjen och lyckan till total sorg och förtvivlan när vi den 21/9 förlorade vår älskade lilla Bella i ett sent missfall i vecka 18.
Det har gått 17 dagar sedan den värsta dagen i mitt liv, och som sagt tre månader sedan den absolut bästa dagen. Men allt jag för tillfället önskar är att dessa tre månaderna bara hade varit en dröm, något som inte hänt. Inser lika snabbt att jag då önskar att Bella aldrig blivit till, vilket blir helt fel. För jag kommer aldrig ångra henne! Hon är min dotter, min älskade lilla dotter som jag aldrig kommer få se växa upp. Aldrig kommer bråka med och som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta.
För övrigt känner jag hur jag håller på att explodera av folks god råd... Jag vet mycket väl hur vanligt det är med missfall! Ja, jag vet att jag har åldern "på min sida" - men när man försökt i så många år har fan inte åldern längre någon betydelse, den är snarare en påminnelse om hur länge vi försökt! Att det nästa gång är är vår tur - vem säger att det kommer bli ett plus igen! Risken att det händer igen är liten, och de kommer ha extra kontroller eftersom detta hända - vi vet fortfarande inte vad och varför det hände! Dessa råd och välmenande kommentarer vill jag inte få, för det hjälper inte mig ett skit!
Det vill säga de som jag överhuvudtaget pratat med sedan allt hände. Tycker att det är ganska skönt att det är väldigt få som hört av sig sedan mitt liv raserades totalt - de flesta beklagade sorgen när det hände, men har inte hört av sig sedan dess. Och det gör att jag känner mig ännu mer ensam och tom. Samtidigt är det så skönt att slippa alla andra, bara få vara själv och hata att livet står på paus medan alla andras liv rullar på.
Att livet kan kastas runt på det sättet på så kort tid kan knappt kännas verkligt.
SvaraRaderaDet är sådana korkade kommentarer man inte vill ha! Varför kan inte folk hålla de för sig själva?
Stora kramar till dig och mannen!
Nä, det är nog så. Och det är nog det som är en del i att allt till och från känns som en dröm.
RaderaVet att de flesta bara vill en väl, men det hjälper inte - bättre att de bara säger: Jag vet inte vad jag ska säga. Allt jag kan göra är att beklaga det som hänt.
Kram
Det verkar inte finnas något utrymme för sorg i vårt samhälle. Vi förväntas hela tiden resa oss upp igen, helst starkare och snyggare än innan, och gå vidare. Vi måste hela tiden framåt, får aldrig stå still. Men det är kanske just det man behöver, tills man hittat sitt eget sätt att gå vidare.
SvaraRaderaTror en del av det ligger i att man själv helst vill slippa sorgen med. Men tyvärr går det inte, och skjuter man upp den så kommer den bara att bli svårare. Det har jag själv fått erfara tidigare.
Radera