Att spendera hela dagarna ensam hemma, är jobbigt - jag saknar sällskap och någon som kan trösta mig. Tro mig, hundarna gör allt de kan för att trösta. Men det är inte samma sak. Att de jag trodde skulle finnas där för mig inte hör av sig, gör ont. Visst jag skulle kunna höra av mig, men som sagt så finns inte orken att ta tag i något.
Trots avsaknad av ork och kraft tvingade jag ut mig själv på en powerwalk, första gången jag tränar sedan missfallet. Allt i hopp om att lite fysisk aktivitet kunde hjälpa till att rensa huvudet (powerwalks eller löpning brukar göra det för mig). Folk måste ha undrat vad det var för en idiot som kom gråtandes förbi dem i träningskläder. Kan inte påstå att det hjälpt, men jag är ändå glad att jag tvingade ut mig. Vem vet kanske det hjälper mig att få lite mer sömn i natt.
Har spenderat flera timmar idag på att fundera på alla möjliga val och vägar jag valt genom åren, och hur många gånger jag egentligen borde gjort andra prioriteringar. Något jag kommit på är att jag borde prioriterat mig mer och mitt välmående. Men istället så har jag gjort vad som förväntats av mig och tryckt undan mina egna behov.
Jag kan inte ångra alla mina val, men vissa delar av dem. För om jag ångrar vissa val, så hade jag inte träffat min då blivande man. Tror inte jag nämnt det, har helt enkelt valt att inte prata om det här - men vi träffades inom politiken, på en ungdomskurs inom partiet som båda tillhör.
Hej!
SvaraRaderaJag har precis hittat till din blogg. Kände nu att jag ville skriva några ord.
Tyvärr så är det så att när man går igenom kriser i livet då märker man vilka som verkligen är ens vänner, vilka som vågar sträcka ut en hand i mörkret. Det är fruktansvärt smärtsamt att märka att så få hör av sig, ett samtal betyder så mycket, bara att det görs.
Vill bara sända alla mina tankar till er i er stora sorg, den största av dem alla. Kämpa på, det kommer en ljusare morgondag.
Välkommen hit, eller vad man ska säga.
RaderaJag kan inte annat än hålla med, samtidigt så vet jag att vissa helt enkelt inte vet vad de ska säga (det finns de av mina/våra vänner som inte vetat om vår resa - och som nu fått veta "allt" om den, då vi "outade" den på fb efter missfallet) och därför avvaktar. Men sen finns det de som vetat allt, som man själv stöttat i vått och torrt som inte sagt ett ord.
Dina (och många där till) tankar värmer. De hjälper.
Kram
Kan inte ens föreställa mig hur det är att gå i dina skor nu. Har dock en vän som gått igenom samma sak som du. De förlorade sin dotter i v.20.
SvaraRaderaNågot som jag märkte då, är att det, även som nära vän, kan vara väldigt svårt att veta hur en ska bete sig. Jag var rädd att säga fel och göra fel. För det mesta visste jag inte vad jag skulle säga alls. På något sätt blir personen med sorg främmande. Då blir det lätt att en drar sig undan på grund av osäkerhet – inget annat. Samtidigt trodde jag faktiskt också att hon ville vara i fred, att hon skulle höra av sig när hon orkade. I dag vet jag att det inte är så!
Vi pratade och jag förstod att det inte var svårare än att bara fortsätta höra av sig, att just det är väldigt viktigt när en person sörger. Det handlade om att bara finnas där som vanligt och lyssna, men också att prata om andra vanliga saker.
Ge inte upp de människor du tycker mest om! När du orkar, försök att prata med dem och berätta vad du behöver, de vill garanterat vara ditt stöd, trots att det inte verkar så!!
Tack för att du påminner om hur det är att vara på andra sidan. Jag vet att jag har några som står där och funderar på vad de ska säga, göra och hur de ska hantera allt.
RaderaDe som ligger mig varmast om hjärtat kommer få finnas kvar även senare, även om jag känner mig lite sviken av dem nu.
Kram