Bella fick oss att våga tro, komma varandra närmare, älska varandra mer, bli föräldrar. Tänker på hur underbar vår framtid hade blivit med henne i våra liv. Förvisso kommer hon alltid vara en del av oss, men vi kommer aldrig få se henne växa upp och bli en egen individ. Och det är just det som gör mest ont - att aldrig få se henne växa upp, aldrig få krama om henne och aldrig få ha henne i min famn igen.
Har fixat färdigt med en minnesplats här hemma nu. Började med den samma dag som vi kom hem från sjukhuset, men det har tagit tid. Blev "klar" med den i torsdags. Att Bella precis som vilket annat barn hade gjort, tar plats. Hon har sin egen plats, som är hennes - och det tycker jag känns riktigt skönt!
väldigt fint .....
SvaraRaderaTack.
RaderaJättefin minnesplats! :)
SvaraRaderaTack!
RaderaVilken fin plats ni gjort till er lilla flicka.
SvaraRaderaKram
Tack!
RaderaKram
Kännde också starkt behov av att göra plats för den vi mest hemma. Det är bra! Och det där med "miljöträning" känner jag igen ;) Skönt att komma ut fast man inte vill... Tyvärr känner jag igen det där med vänner också =( Svårigheten att höra av sig, rädslan för att jag ska prata om det typ.. Men man får ta hand om varandra där hemma. Kramar
SvaraRaderaFör mig handlar det mycket om att göra det tydligt för alla andra att hon är vår dotter, vårt älskade och efterlängtade barn - detta även om ingen direkt varit hemma hos oss än. Så det handlar väl även om att jag vill ha något som påminner mig om att hon var verklig. Och bara vår.
RaderaJA, det är skönt när man väl kommer ut. Men att ta sig ut är jobbigt, och tar enormt med energi
Ska träffa en av mina närmsta vänner imorgon för att äta lunch tillsammans. Längtar så, samtidigt som det är något jag fasar över. Senast vi sågs var jag gravid och svävade bland molnen - nu gråter jag konstant. Det är tur att hon har sett mig på båda sätten förr.
Kram