Efter träffen med kuratorn tog jag en kort sväng i några butiker medan jag väntade på att möta upp kära V. Senast vi träffades var för en evighet sedan, dvs när jag var gravid. Var skönt att träffa henne, och känna sig lite "normal" igen. För att inte tala om hur skönt det var att få gråta, prata om och älta en massa (tack underbara du för att du orkade lyssna på mig V). Sex timmar försvann snabbt som bara den.
När jag kom hem låg det ett bra från Svenska kyrkan och väntade på mig. Brevet berättade att vår Bella nu är kremerad, vilket jag faktiskt känner mig tacksam (och på något sätt lättade) över. Hon ligger inte längre i en kyl hos patologen och bara väntar på obduktion.
Nu vill jag dock bara få veta vad obduktionens resultat är, för jag har inte hört något från läkaren/sjukhuset. Ska ringa och fråga efter mitt läkarintyg imorgon, så jag tänker faktiskt fråga om de fått något resultat än. Får se om jag orkar ringa och kolla upp med begravnings entreprenören om allt som ska fixas nu (annars får jag ta det i nästa vecka). För nu är Bella kremerad och vi närmar oss att få begrava henne, ge henne en sista bestående plats i världen. Och på så sätt, ge oss själva ett "ordentligt" avslut på den värsta dagen i våra liv.
Med allt som har hänt idag och även om jag är helt slut - så känner jag lite av ett inre lugn, något jag inte känt på snart en månad. Jag kan andas och le mellan tårarna - utan att det gör för ont inombords. Kan det vara så att jag börjar läka lite smått? Att jag kanske kommer att ta mig igenom detta utan att bli ett totalt vrak?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar